Inte visste vi att nedstämdhet kan botas med tung desperation! Men det gjorde melankoliska Khoma som en dyster isande torsdagskväll i mars lyckas elda på oss vårdeppig och sprida tung pulserande energi. Men så frontas också bandet av innerlige Jan Jämte som trotsade trånga Slussen, klängde ut i taket och sjungande visade vad publikkontakt och kan vara! Med sårigt vek och slingrande sång över bandets bedövande tunga puls är Khoma ett band som låter sin olycksbådande dova och mässande musik välla fram över publiken och vi dras med i en tung, obeveklig klangvirvel. Ja, konserten blev bitvis en vibrerad seans förstärkt av Jämtes munkkåpa och blodiga panna. Efter det här tunga men gripande stålbadet kändes det isande stenbrottet utanför Debaser Slussen som en självklar avslutning.

Irländska indiefolkbandet Villagers har en hel del häftiga grejer i bagaget från sina år som aktiva, trots att de "endast" släppt två plattor. Deras första skiva Becoming a jackal, från 2010, nominerades bland annat till Mercury Prize, de har agerat support åt Neil Young och turnerat med bland annat Tracy Chapman och Tindersticks. Gruppen som frontas av Conor O'Brien och gästade i fredags Debaser Medis i Stockholm med sitt intensiva och känsliga sound.

Det första som slår mig för kvällen är det makalösa ljudet som är helt utmärkt avvägt, ingenting tar över eller knuffar undan någonting annat. Visst, Debaser Medis kan det här med konserter och akustiken i salen är grym (personlig åsikt!), men idag klaffar verkligen allt. Inget instrument får ta överhanden och O'Briens röst ligger vacker och mjukt ovan allt sammans som en bädd av snö. All heder åt ljudteknikerna alltså!

Det andra som slår mig är hur otroligt mycket intensivare Villagers låter live än jag uppfattat dem på platta. Själva klangbilden med den akustiska gitarren i fokus är inte unik på dagens musikscen, men det låter betydligt tuffare och tyngre, malande och röjigt än jag förväntat mig. Och att Villagers inte är större är för mig obegripligt! Grabbarna är ju helt fantastiska på scen! Tyvärr har de hamnat lite i skymundan på grund av band som Mumford & Sons, Band of Horses och andra vilket är synd för dom har verkligen ett svårmatchat sound här. Utöver detta har O'Brien mig fullständigt trollbunden under hela spelningen med ett scenspråk som är makabert: han skriker, vrålar, studsar, skakar, hoppar på ett ben, dansar. Bortsett från det uppvisar gänget tydliga kännetecken så typiska för folkband från England och Irland: ödmjukhet och charm – inget onödigt fokus på bandmedlemmarna själva, de är här för att lira. Musiken är det man brinner för och så är det med det.

Trots allt detta känns publiken tråkigt nog obegripligt slö och det tar lång tid för dem att komma igång. Till slut undrar jag om hälften av dem ens förstått vilket lysande band de sett och vilken känslointensiv grej de varit med om! Attityden känns milt sagt indiepretto! Som att det är töntigt att gilla en spelning eller låt, pinsamt att dansa eller digga med i musiken. Nej, bandet förtjänar verkligen bättre än såhär! Visserligen är det tyngre, svårmodigare och mindre trallvänligt än annan radiosönderspelad indiefolkrock, men det är också betydligt mer spännande och actionfyllt. Live är Villagers ljudbild och scennärvaro bland det häftigaste jag sett på scen på länge. Spelningen är spöklikt magisk, om än med extranummer som lämnar en hel del att önska. Men under drygt en timme och tjugo minuter är jag helt hänförd!

Text & foto Ia Appelberg

Pugh Rogefeldt släppte 1969 en platta som skulle komma att förändra en hel del; "Ja, dä ä dä". Grabben skulle visa sig vara en pionjär inom den svenska rockgenren, han gjorde nämligen något som på den tiden var absurt – han sjöng rock på svenska!

När jag ser honom på Rival är han lite äldre än när första skivan kom, och han har således ett rejält rockbagage att plocka låtar ur. Kvällen till ära bjuds vi på en hel del gamla guldkorn, såsom Dinga linga Lena, Mitt bästa för dig, Stockholm och Bolla och rulla. Och hur skulle han kunna strunta i att spela Här kommer natten, trots att han inte framfört den på cirka 25 år?

Giget inleds dock med ett makalöst munspelssolo i Jag har en guldgruva, enbart ackompanjerad av publikens klapp som bastakt. Pugh ser avslappnad ut i jeans, kavaj, solbrillor, vit skjorta och vad  som ser ut som en keps med avklippt skärm. Inget skådespel här inte. Resten av spelningen drar Hasse Tholin på kontrabas, Mikael Lyander på trummor och Pugh på gitarr, givetvis. Det är en läcker uppställning, särskilt då det finns en pondus i kontrabasen jag finner svårmatchad. Lockande, sexig och hård på samma gång.

En sittande publik kan vara svår att engagera och gruppen gör så gott de kan utifrån de förutsättningar som finns. I mellansnacken är alla med på noterna, men det blir lite torrt under själva låtarna trots att de här herrarna är en trio tighta musiker. Kontrabasen skakar stundtals golvet under mina fötter, trots att jag sitter uppe på balkongen; det riktigt darrar hela vägen in i blodet. Trots detta är det först under andra halvan som det riktigt tänder till. Nu är nervositeten borta och publiken har blivit ordentligt varm och kärvänlig, något som tajmas in väl med två intressanta gäster: den ena är musikern Johan Lindström som ackompanjerar på steel pedal i Små lätta moln, och den andra är komikern och författaren Fredrik Lindström som gör ett föredömligt gästinhopp på trummor i Vandrar i ett regn och Hog farm. Utöver detta får vi dessutom höra en sprillans ny låt, Först in sist ut, som är skriven just för denna trio och som inte spelas in förrän i sommar!

På det stora hela är det här en mysig spelning. Som att sitta i farsans kök och lyssna på transistorradio. Det finns ingen absurd ljusshow eller stora tv-skärmar med videos och dylikt. Det är bara ett gäng sköna lirare som gillar att spela. Pugh snackar med oss som hemma i sitt eget vardagsrum, och berättar bland annat en anekdot från 70-talet som innefattar trubaduren Bernt Staf, vilket leder fram till dennes genombrottshit Familjelycka som lockar fram allsång från hela publiken. Det hörs att det är tre musiker som har kul på scen och det smittar av sig. Det är omöjligt att inte bli charmad, och mannen är avgudad av publiken: de tjoar och tjimmar, busvisslar och trampar takt, sjunger med och vrålar i ett sound man inte hör så mycket längre – den klassiska rocken, tillbaka till grunden, okomplicerad och kul. Man tänker att folk bara ska sluta tjata, lägga av och gnata och göra nå't schysst istället.

Efter framgångarna med Så mycket bättre, särskilt Mikrofonkåt, var det kanske inte så konstigt att Petra Marklund ville testa på musik på svenska. Så med sitt nya album Inferno i ryggen, vilket bland annat inkluderar hitsingeln Händerna mot himlen, intar hon Cirkus för en kväll och visar att hon har ett röstregister att räkna med.

Låt er inte luras av den stundtals alldagliga skivan, som kan bli både upprepande och tjatig, för live låter det betydligt tyngre och mer spännande. Det händer saker med ljudbilden i den bemärkelse att den är i fokus snarare än blir en del av kulissen: här finns mycket electropondus med trummorna rejält i centrum, och synthen har tillsammans med den tunga basen även den en framträdande roll vilket ger mer auktoritet till musiken. Det är tur att hennes röst är tillräckligt stark för att klara samklangen.

För Marklund har sannerligen en fullständigt makalös röst. Och den väljer hon att toppa med några riktigt tighta musiker. Överlag är ljudet ordentligt maffigt och det som låter platt på skiva låter istället fylligt, stort, luftigt och svävande live. Men visst gör ljusshowen verkligen sitt i att imponera. Den är rejält ambitiös för en show som inte satsar på varken skärmar eller andra avancerade prylar. Här väljer man att köra på mycket motljus och svarta siluetter, och det ser verkligen coolt ut med henne i förgrunden när hon är den enda med ljus på sig.

Tack vare allt detta formligen pulserar det i bröstet och publiken älskar henne, om än på sitt eget slöa sätt. Dessutom har hon en spännande scennärvaro som pricken över det berömda i'et. Men det finns risk för drygt en och en halv timmes upprepning när soundet är detsamma och takten likaså. Det är aldrig tråkigt att titta på, men i slutändan blir showen smått långrandig. Och jag begriper inte vad sjutton vi ska sitta ned för – här finns ett stort parkettgolv för oss att stå på om man bara vill låta det vara där.

På grund av detta tar det tid för publiken att komma till liv och saker händer först vid en låt som inte ens är Marklunds egen: Kärlekens tunga. Ironiskt nog är det det svagaste numret hittills. Hon fyller på med Di Levas Vem ska jag tro på, men det är samma sak där - hennes egna låtar är bättre än hennes coverversioner. Hon ser dock för cool ut på scen och det är svårt att inte falla för henne och allt mellansnack! Vilka fantastiskt underbara historier hon berättar; om Plura och att höra fel, hur allt började, och om hur hon träffade sin pojkvän (varpå hon lirar den mest känslointensiva låten hittills - Mycket mer okej att dö).

Om det bara handlade om hennes scenpersonlighet så skulle detta vara i hamn, för jösses vad sympatisk hon är. Tyvärr är det nästan totalt irrelevant: människor betalar pengar för att höra henne sjunga och framföra sina låtar och detta blir lite långrandigt, jag vill ha mer variation och spänning. Kanske är ambitionerna för höga, från båda håll? Samtidigt berör vissa låtar tusen gånger mer än jag förväntat mig. Förlorad värld rör mig till tårar och jag kan inte ens sätta fingret på varför, men här finns en tyngd och sårbarhet som inte existerar på plattan. Och precis när jag tror att de speciella guldkornen är avklarade drar hon istället av en obeskrivlig version av Mauro Scoccos Himlen som lämnar mig fullständigt mållös! Synd bara att allt inte når upp till samma nivå...

Ia Appelberg

Nu fortsätter Wintergatan på det fantastiska musikaliska äventyr Martin Molin gav sig ut på med hyllade det Detektivbyrån. Med David Zandén, Evelina Hägglund och Marcus Sjöberg har Martin Molin skapat ännu en ny porlande och glittrande musikalisk värld. I maj släpper bandet en fullängdare och åker på klubbturné i Sverige och Norge, som övergår i en festivalturné till sommaren. Lyssna och njut!

Och med det menar jag Johan T Karlsson, aka Familjen. Sprungen ur Hässleholm slog han igenom stort 2007 med en mix av electro och tunga beats, och med sin lena, skånska dialekt var han svår att motstå; vem minns inte "Det snurrar i min skalle"? I dagsläget har han släppt tre fullängdare och är nu ute på turné och lirar låtar från nya plattan Allt på rött.

I lördags spelade Familjen på Strand i Stockholm, tillsammans med Andreas Tilliander på synthesizer och Per Nordmark på trummor. Med en speltid på drygt 50 minuter var det visserligen den kortaste konsert jag någonsin bevistat – men det var också både intimt och intensivt. Den mjuka electropop han kör passar perfekt för den här lokalen: litet och pulserande. Basen är samtidigt ibland så tung att det känns som ett knytnävsslag i magen, men det är schysst att för omväxlings skull få se en så liten spelning pressa gränserna.

Hela konserten känns som en psykedelisk dröm som är både mjuk och tung, dunkande och smekande. Som en antydan av en annan dimension, en flyktig kyss. Synthslingorna är snälla och kan nog vagga in dig i falsk trygghet, för Familjen pressar på rejält när tillfälle ges. Trumhinnorna får sig stundtals en rejäl omgång och basen har inga problem med att överrösta mina tankar.

Familjen ser bekväm ut på scen i vanlig svart t-shirt, inget spektakulärt. Han går upp och kör sin grej, här förekommer inga försök att linda in det i någonting annat än vad det är, ingen illusion om att det är större än vad det är. Det känns uppriktigt, genuint. Skånskan smeker dig mjukt på kinden, och det känns som att komma hem. Han meddelar att vi just hört sista låten, och sedan tackar han för att vi kommit, skakar hand med alla längst fram. Det var en lite väl kort konsert kan jag tycka då det definitivt finns mer bra material, men det är som man brukar säga: Slutet gott.

Jag förstår att många har svårt att begripa hur jag kan känna så och vad det egentligen är som är så speciellt med den här trion. Kanske kan det vara svårt att förstå varför man går på en konsert där tre killar står bakom ett dj-bord och gör... ja Gud vet vad. De spelar inga instrument per se, där finns inga gitarrfingrar eller hamrande trumhänder som visar att de faktiskt gör något. De sjunger inte ens. Såvitt vi vet kanske de inte gör någonting, kanske är allt vi hör förinspelat och det enda de gör är att trycka på "Play". Nu är det ju inte så, men är man inte insatt så kanske man blir lite misstänksam.

Det intressantaste med att närvara på en av deras tre berömda konserter i Solna är insikten om att ingen bryr sig om detta. Huruvida det är förinspelat eller inte är inte relevant, faktum är att det är totalt ointressant. Ingen är där för att "se" dem syssla med sådant vi vanligtvis stirrar på när vi går på en konsert. Alla 35.000 i publiken, varenda person från golvet till läktarna, är där för att känna basen leta sig in i kroppen, blodomloppet, hela vägen in till hjärtat. De är där för för att känna pulsen från 35.000 andra människor, män som kvinnor, unga som vuxna, när de svettas, jublar och dansar i eufori. 35.000 människor är där för att explodera i takt tillsammans med SHM och deras största hitlåtar, i vilka refrängerna ekar ut våg efter våg av dunka-dunk. Allt väl inkorporerat med en fenomenal ljusshow som verkligen gör sin del: skärmar i olika storlekar är placerade i vad som kan liknas vid "etapper" och som ser spännande ut på nära håll, men bildar en enda stor enhet från långt avstånd. Där finns spots, laser, stroboskop, och det sprutar eld i olika färger längst fram. Det är en välkomponerad myriad av ljus, mörker, explosioner, mönster och känslor. Utan ljusshowen skulle det nog inte vara en tillnärmelsevis lika häftig upplevelse, men sådana är ju också kraven numera från publiken. Och SHM fullkomligt mosar sönder allt vad krav heter – deras skapelse blir svårslagen och det är omöjligt att inte bli imponerad.

Den superhajpade duon Niki & The Dove bildades 2010 och består av Malin Dahlström och Gustaf Karlöf, inklusive trummisen Magnus Boqvist som är med på livegigen. Med en platta i bagaget skulle man kunna tro att det kanske inte hänt så mycket för dem, men deras indietronica med svävande synthar och tunga trummor har gett dem mycket uppmärksamhet inom genren. Bland annat kom de på femte plats på BBC:s lista Sounds of 2012, och de har turnerat flitigt internationellt.

Men äntligen står de på en svensk scen, på Debaser Medis i Stockholm närmare bestämt. Det är en sen spelning, runt 23:00 är det meningen att allt ska dra igång, så det finns gott om tid att se sig omkring. Det är en intressant skara människor som samlats för att höra både mjuk och hård elektronisk pop, och jag förväntar mig rejält drag från publiken när det väl är dags. Tyvärr faller publikröjet ganska platt, och en del av mig kan faktiskt förstå det.

För hur varmt och lent Niki & The Doves sound än låter på platta, och hur väl de än klarar av övergångarna mellan luftigt och pumpande i studion, så är det något annat att se och höra det live. Jag saknar flytet som finns på skivan och får istället något som spretar iväg åt alla håll och kanter. Kanske borde jag förväntat mig detta, men jag står frågande och undrar varför den dryga timmen de lirar känns tjatig. Jag verkar dessutom inte vara den enda som känner så – publiken är så stillastående att jag undrar om de gått fel. Kanske är vi för inrutade i skivans upplägg för att kunna uppskatta när bandet glider iväg i vad som känns som 10 minuters improvisation, kanske borde vi vara glada över att vi får vara med om det. För plötsligt blir det tydligt hur mycket de ändå jobbar när de är på scen. Att titta på Magnus Boqvists smidiga och rytmiska rörelser bakom trummorna är rent hypnotiskt, och Malin Dahlström har en fantastiskt häftig röst som letar sig in mellan revbenen. Den är liksom skör och strong på samma gång. Men det är först när de går tillbaka och framför låtarna så som vi känner igen dem som spelningen tänder till. Trots rejäl tyngd i basen, med stabilt ljud och lättsam ljusshow, är det först när publiken känner igen låtarna som alla vaknar upp och börjar röra på sig, och avslutet blir så dunkande och dansant som vi ville ha det. Tyvärr är det alldeles för sent, och upplevelsen når knappt halvvägs till den potential den besitter. 

För en enda unik kväll på anrika Cirkus återuppstod supergruppen Hets! och indiebandet Laakso återförenades. Som förband till Markus Krunegård. Taking roligt back! var mottot, och roligt blev det.

Först ut för kvällen är Laakso, kända för låtar som High drama och Worst case scenario. Tjejerna längst fram blir helt galna när röjet drar igång och Krunegård stelt studsar runt på scen. Det verkar nästan omöjligt för honom att stå stilla. Grabbarna ser till att det blir rejält drag på scen, och riffen dånar ut över publiken i den intima konsertlokalen. Krunegård berättar att det var svårt med setlisten, men att det är tur att Spotify finns som kan visa ett bands mest spelade  låtar.

- Det här är vår populäraste låt! skriker han, och med lugn takt och tung bas drar introt till Västerbron igång. Med mörk ljussättning och klassisk publikdialog i mitten ("You look great. Thanks!") sätter det stämningen för resten av kvällen – det här är bara början. Someone somewhere avslutar Laaksos gig, nu tar vi paus.

När Enya efter 30 minuter ekar ut från högtalarna börjar pirret infinna sig. Krunegård själv kliver på med sitt band och drar igång Minusgrader rensar luften, en fin mjukstart på vad som är inledningen på sologiget. Sedan sätter han standarden rejält med Everybody Hurts i omgjord version som börjar nedtonad och sparsmakat men öser på allteftersom, Hela livet var ett disco vilken får alla att undra var kicken tog vägen, och nya Vi dansar bättre utan kläder som levererar 80-tal. Ljudet låter kanon även om sången ibland överröstas av musiken, men lokalen gynnar det hårda och vassa i låtarna. Bastrumman dunkar på ordentligt i bröstet, och gitarrslingorna svävar tydligt fram över den tunga musiken. Det är svårt att inte bli påverkad av energin och tempot – Krunegård är ett yrväder och publiken längst fram är vild. Mellan låtarna har Krunegård kommenterat Cirkus övriga utbud:

- Andra hyr lägenhet, Tomas Ledin hyr Cirkus, säger han.

Det må vara sant, men ikväll är det uppenbart vem som äger stället.

Mitt i allt dyker Hets! upp, utan presentation, och drar intensivt av tre låtar som riktigt osar punk. Hasses brorsas låtsassyrras kompis fest gör folk galna. Tillbaka till Krunegård får vi höra klassikern Jag är en vampyr, och hela publiken sjunger med i kvällens överröstning. Ljussättningen är ofta mörk och man satsar på en hel del motljus som skapar mörka siluetter av bandmedlemmarna, men annars finns där även pulserande stroboskop och lysrör som varierar färgpalletten. Korallreven & Vintergatan avslutar ordinarie setlist med ett makalöst outro där de släpper loss totalt. Krunegård slår omkull sin mikrofon och det känns som att ljudbilden är kaos och samröre i ett.

Extranumren inleds med sköngungande Hollywood Hills och avslutas senare med Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, som backas upp med saxofon och stundtals ramas in av vad som i hjärtat känns som himlakörer. Ut och in igen för extra-extranumret Stjärnfallet: ytterst stämningsfullt med enbart gitarr och dragspel. Mot slutet tecknar Krunegård till publiken att ta över i refrängen, varpå musiken tonas ned totalt. Han dirigerar lätt, tittar ut över Cirkus, och kliver av till ingenting annat än publikens körande. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Och ibland gör man jävligt rätt. Lev med det.

PS. Musikguiden i P3 spelade in konserten och sänder den på tisdag 13/11 kl 19:30-22:00!

Kända för bland annat superhiten I Love It har svenska Icona Pop, bestående av Aino Jawo och Caroline Hjelt, rönt stora framgångar, och de satsar nu på en lansering i USA. Innan detta kör man ett mindre antal intima klubbspelningar i Sverige, och Hifi&Musik var givetvis (!) på Klubb Propaganda på Strand I Stockholm den 31a oktober i år för att spana in vad all uppståndelse handlar om.

Kort, intensivt och pulserande varade giget i drygt en timme, men det är väl utnyttjad tid. Tjejerna kliver upp på scen och ger järnet från första stund, med pumpande bas och sköna melodislingor. Duon gör främst elektropop med inslag från house och punk, och det känns på den lilla klubben – ljudnivån är tillräckligt hög för att det ska darra lite i bröstkorgen. Men det fyller sitt syfte; publiken längst fram är taggad till tusen. Ljudet låter klart och krispigt, och låtarna känns betydligt tyngre än på plattan, vilket bara maxar på upplevelsen. Dessutom är övergångarna mellan låtarna oerhört välgjorda och spännande: ett smart trick för att få spelningen att vara längre samt för att slippa trista och tysta avbrott. Tjejerna vet definitivt vad de sysslar med.

En frän ljusshow har de också jobbat ihop, med rejäla spots och två stora skärmar bakom som ständigt flashar ut punkter, linjer och ord i olika färger och dessutom i takt med musiken. Detta ihop med tjejernas både taggade och avslappnade stil på scen går verkligen hem, det märks att de har kul och det smittar av sig. Jag hade gärna sett lite mer pepp från en stor del av publiken, snarare än den trista, stillestående och tysta närvaro de uppvisar under större delen av spelningen, men man kan inte få allt. Som tur är får Icona Pop praktiskt taget med sig alla när de sparkar igång nya singeln We Got The World; den träffar som en käftsmäll och det är omöjligt att stå stilla. Precis så som det ska vara!

"The most exciting new group in Britain right now", ja så har det hetat om nya Londonkvintetten TOY. Deras debut med samma namn - en pigg mix av  av  muntert monoton kraut, svirrig psykedelika och post-punk - släpptes via Heavenly Recordings i september. Krautigaste favoritspår är "Dead and Gone", "Colors Running Out" och käckt NEU!-iga "Kopter". Lyssna!
(TOY spelar på Mejeriet i Lund den 23 nov. och Debaser Slussen i Stockholm den 24 nov.)

Med över 20 års turnerade i ryggen i en mängd olika konstellationer och kanske mest känd som sångare i Göteborgs okrönta dödsmetallkungar The Haunted , kommer nu Peter  Dolvings första riktiga solodebut  "Thieves and Liars". "Det är egentligen inget mysterium. Rockmusik handlar gitarrer, trummor och en bra låt. Thieves And Liars, med rötterna stadigt placerade i jord gödslad av band som The Cure, Neu, My Bloody Valentine, Wire och New Order är min första riktiga solodebut."
Man kan nog också lägga till Killing Joke, för de brötiga gitarrerna i en låt som "So sick" sprakar och dundrar på i bästa "Geordie" Walker-stil.  Och öppningsspåret "Meinhof" är en suggestiv  hylling, till hypnotiskt malande ädel kraut à la Neu!  och Harmonia. Vilken platta!

Det ambitiösa (också ljudmässigt!) tyska skivbolaget A.C.T. har som bekant en fäbless för skandinavisk och då inte minst svensk jazz. Ja, så pass faktiskt att svensksoundet har fått en egen underavdelning med hela 90 titlar i A.C.T.s  feta katalog.  Här finns namn som Jan Lundgren, Jacob Carlsson, Rigmor Gustavsson, Tonbruket (en favvo!), Viktoria Tolstoy och Magnus Öström (en annan favvo!). Men mest namnkunniga är utan tvekan Nils Landgren och Esbjörn Svensson Trio.  ACT har redan gett ut EST:s sista skiva (2008)  "Leucocyte" i dubbel vinyl men nu följer man upp med "301" från den jamsession i Studio 301 i Sydney och som var tänkt för ytterligare skiva före Esbjörns tragiska bortgång, men också  samlingen "Restrospective", båda som dubbel LP. Ny på vinyl är också Lars Danielssons "Libretto".