Brittiska Coldplay lirade, som bekant, på Stockholms Stadion förra veckan, och under cirka två timmar serveras vi låt efter låt som eskalerar, saktar ned, berör, och pulserar, och som dessutom ger oss den maffigaste och mest explosiva inledning jag någonsin sett – som att de börjar med slutet, det känns nästan vansinnigt! Fyrverkerier, explosioner, konfetti och 33.000 synkront blinkande armband! - allt går igång direkt och tänder till alla; Chris Martin studsar runt på oändlig energi verkar det som. Tala om att ta publiken med storm!
De ger oss nästan alla låtar på nya plattan Mylo Xyloto, men vi bjuds även på gamla klassiker som Viva la vida, Fix you, In my place och Speed of sound, så det är en någorlunda välkomponerad setlist. Tyvärr faller det lite i mitten av spelningen under ett lugnare parti, och det sänker också publikintresset, men det krävs inte mycket för att showen ska dra igång igen.
Utöver setlisten har man även en makalöst välkomponerad ljus- och skärmshow med sig. Laser, stroboskop, explosioner, eld, fyrverkerier - allt planerat in i minsta detalj och dessutom absurt takttajmat. Till råga på detta har man också klarat av ljudet galant. Viss oro fanns att det kanske skulle upplevas som tamt, men det låter kanon när Coldplay går på. Absolut bäst är att de inte sparat på basen utan låter det dra på rejält i tyngre partier, och när gitarrslingan i Fix you svävar ut över publiken känns det som att detta är en kväll att minnas mycket länge.

Ia Appelberg

En av orsakerna till att svenska progressive-rockgruppen Beardfish bildades 2001 var King Crimson och vill man kan man höra massor av influenser av från 70-talets brittissk progg-/collegerockvåg. Men att etikettera dem som ännu en 70-tals retroinfluerad grupp gör dem knappast rättvisa och nya plattan skivan "The Void" (bandets sjunde) är några spår som är råare, mer metalinfluerad än tidigare – exempelvis spåret "Voluntary Slavery" med growl å allt . Men här finns också låtar med bandets karaktäristiska hammondgroove som "He already lives in you". Och ja, alla har skägg...
An album not to miss!
http://beardfishband.com/

Lustigt nog var den allra första konserten jag fotade på just Iggy Pop på Grönan - 1983. En fantastisk konsert! Dagens spelning höll långt ifrån samma klass. Bandet kändes rätt trött, ljudet var inget vidare och även om Iggy gjorde sitt bästa för att sprattla runt som i fornstora dagar blev det mest lite krumbukter och spasmer på stället och han var märkbart halt (som han har varit länge...)

Sången satt dock bra och han såg ut att trivas på scenen även om det mesta kändes rätt inrepeterat.

Missförstå mig inte - det var absolut inte en dålig konsert, men en smula slätstruken och den där riktiga gnistan ville aldrig infinna sig. Fast Gimme Danger får nog fortsätta som ringsignal i min telefon ett tag till.

Det var en stabil rockfest som Cirkus-publiken bjöds på, från Micke Alonzos inledande, korta men desto intensivare set (Harrisburg!) via Royal Republic som drogs med ett ljudavbrott under sin spelning och slutligen så, kvällens huvudattration: Mike Ness och hans Socail Distortion, punk-rock-country-blues-veteraner allt sedan 1979. Tisdagens Cirkus-spelning anses av Social D-kännaren Claes-Martin Johnson vara en av de senare årens bästa. Mycket högst troligt tack vare relativt nye trummisen David Hidalgo Jr. Just det, son till supersäkre Los Lobos-trummisen David Hidalgo. Äpplet föll inte långt från trädet, kan man säga!

LA-punk-rock-legenden Mike Ness och hans Social Distortion spelar på Cirkus i kväll, tisdagen 7 augusti. På grund av hårt biljettryck blir det ytterligare en spelning i övermorgon onsdag. "Förbanden" går inte heller av för hackor, eller vad sägs om den svenske punkpionjären Micke Alonzo och hans nya grupp Alonzo Fas 3, med bland andra Nicke Andersson bland medlemmarna? Eller hypade Royal Republic, snart aktuella med med uppföljaren till "We Are the Royal Republic".

Som uppladdning kan man med fördel spela upp den fina videon till Gimme the Sweet and Lowdown från senaste skivan med Social Distortion:

http://youtu.be/9VUABOYWA1Y

Ok! Vi ger upp! Även om överetableringen av musikfestivaler börjar tangera överetableringen golfbanor kapitulerar vi helt inför det massiva musikeruppbåd som Göteborgs andra stolthet Way Out West dignar av den 9-11 augusti.  Kanske är det sista chansen någonsin att se Blur (dom spelade nyligen på ett tak i London som en annan inte obekant grupp gjorde före splittringen...). Och vem vem vill inte se Kraftwerk – i 3D dessutom!  Och Bon Iver eller Feist, för att bara inte tala om Refused! Frank Ocean is not to miss, lika lite som Nikki and the Dove, franska electrounderbarnet Madeon och Miike Snow. Och Laleh! Och Billy Bragg! Fasiken, allt verkar hända i Götet nuförtiden! Gissa om vi skall dit!
Enda bökiga är väl att man får kryssa runt lite varstans i Göteborg för de olika konserterna.
http://www.wayoutwest.se/sv

Vi citera eldsjälen Janne Kleman:

"Om jag lyckas med detta blir Gainesville Stockholm:
En skön dag i en park vid vattnet i centrala Stockholm, för en lite mognare publik.
Det kommer att vara ett sansat tempo med pauser mellan artisterna, så att man även hinner umgås, äta och ta det lugnt. Roliga människor kommer att spela skivor. Surströmming och kräftor ska serveras och självklart blir det även en hel del bra spelningar.
Det kommer att finnas en restaurang med fullständiga rättigheter samt en bra meny och även ute i parken kommer annan god mat att säljas. Det kommer inte att handla om att välja mellan en enda ölsort, som snabbt skeppas ut i PET-flaska för att hinna sälja ytterligare en. I stället blir det ett bredare ölsortiment samt bra och goda vinsorter.
Dagen efter – på morgonen den 18 augusti – står jag kanske där helt bankrutt.
Eller så har jag ett resultat som säger att jag har gått runt och att Gainesville kommer tillbaka även 2013.
Vi får se hur det går. Men oavsett vad kommer jag att ha gjort det jag ville och skapat något som jag i alla fall kan säga var mitt eget."

Den 17:e Augusti i Lilla Galärparken på Djurgården i Stockholm kan du lyssna på bland andra Nick Lowe, Tomas Andersson Wij, Loosgoats, Anna Järvinen, Karima The Nomads, Sophia Knapp, Gustav Törling med flera.

Måhända har jag inte följt Kents senaste eskapader och framgångar/motgångar nitiskt, men en sak vet jag efter flertalet sedda konserter med detta band – det är en sjujäkla skarp och tight ensemble som kliver upp på scenen och river av låt efter låt med makalös precision och fantastisk produktion. Addera en obeskrivlig ljusshow och vad får du? Ett helhetskoncept som knappt faller på en enda punkt.

Ljudet är riktigt skarpt och klart, och Jocke Bergs röst glider liksom svävande och kristallklar över hela ljudbilden. Ljusshowen är makalöst takttajmad, en del i det stora pusslet som är så välplanerad för att man förstått vad det kan göra med helhetsupplevelsen.

Bandet är som vanligt inte direkt superaktiva duracellkaniner som skuttar runt på scen, men det behövs inte heller, som vanligt. Hela konceptet fungerar nog så bra med den maxade och tunga musiken, och det faktum att man är så tighta gör hela upplevelsen.

När introt till den gamla klassikern "747" går igång undrar jag om det finns någon skillnad över huvud taget mellan mitt jag av idag och mitt
fjortonåriga jag – ska jag fortfarande stå och gråta till denna vemodiga låt? Skillnaden är att förr handlade det om hur sorgligt det var, nu hade det istället att göra med hur vackert det är. Och jag undrar om Kent någonsin har låtit så bra?

Text: Ia Appelberg

Brittiska Portishead har gjort en intim musikvideo för alla oss som vurmar lite extra för analogapparatur. I videon till vemodigt syntpoppiga "Chase The Tear" (ja vi vet, den är inte så ny...) får man gotta sig åt en EMS VCS3  - en kultsynt från 1969 med tre tongeneratorer och koppling med "patchboard" – tillsammans med den ikoniska rullbandaren ReVox B77 Mk.2. Finfin musik och finfina grejor. Vilken gitarr Adrian Utley spelar på får ni gissa själva. Missa inte heller den Beatlesaktigt hippiosande låten "Magic Doors  - tänk: "Tomorrow Never Knows".

http://www.portishead.co.uk/video/

Fransk musik är inte bara pumpande neo-disco/french house och Daft Punk, Justice, Madeon, exotisk jargo-rap eller svängig världsmusik från kolonierna. Nej det finns en liten men stadig och tung progg-/dödsmetalscen också. Några av de brutalaste är Meshuggah-kompisarna Gojira som nyligen kom med  "L`Enfant Sauvage", kvartettens hårdaste femte men också mest suggestiva och poetiska fullängdare hittills. Jisses vilken resa! Episkt och sugggestivt vemod avbrutet av blastbeats som får nackhåren att resa sig! Dessutom har man den goda smaken att kasta med en välgjord bonus-DVD med ett 11-låtars liveset från Les Eurockéenes 2009. Just så vill man ha det när man fortfarande vill köpa musik på skiva. Inte musik för alla men gillar du som vi (ok, inte Jonas, Magnus och Pernilla) så lär du gå igång på den här brutlapoetiska plattan. Skivan går just nu dygnet runt hos redaktionens äldsta 15-åring. Spelas med fördel vrålhögt och med sub! Fast ni lär få invänta Störjouren!
http://www.gojira-music.com/

Det är svårt att veta vad man ska skriva, det här var allt än en vanlig konsert. Jag vet inte om det var p.g.a. det sanslösa gensvaret från publiken eller för att det var Pearl Jams 1000:e spelning men allt spårade ur, på ett positivt sätt.

Den första timmen och tjugo minuter av konserten var ganska bra, även om ljudet var lite risigt. Men det är när Pearl Jam går av scenen för första gången som det brakar lös. Publiken är hysterisk och jag har aldrig - aldrig - hört en sådan ljudnivå i Globen. Bandet är märkbart tagna när de kommer in igen och själv räknar jag med tre extranummer och sedan hemgång. Glöm det - konserten har bara börjat! Innan kvällen är över har Pearl Jam spelat i nästan 3 timmar, setlisten experiementeras fram, de tar spontant emot önskningar från publiken och de tar t.o.m. upp folk från publiken på scen i ett enda galet party! På slutet är det fullt kaos och Mike ­McCready springer runt på scenen och fotograferar den galna publiken istället för att spela gitarr.

Jag hade försökt forska lite i setlists dagarna innan men det är svårt - där andra band byter ut en låt eller två är två Pearl Jam-konserter aldrig lika. Jag hade dock insett att jag knappast skulle få höra State of Love and Trust, men efter att Eddie Vedder ännu en gång frågar publiken på de främsta raderna vad de vill höra låter det som han säger just "State of Love and Trust?" som en fråga till de andra i bandet när de har ett snabbt rådslag, och jo då - sedan kommer ackorden.

Efter monsterhiten Alive är jag helt säker på att det är slut. Då kommer en cover på Neil Youngs Rockin' in The Free World. Den finns f.ö. i en fantastisk version med Pearl Jam och Neil Young tillsammans.

Det är f.ö. inte kvällens enda cover - tidigare under kvällen spelades såväl Kinks Better Things som The Whos Love, Reign O'er Me (Grym version som passar Vedders röst perfekt!), Vanessa Williams och lite Jimi Hendrix.

Det finns dock tid för allvar med - Just Breathe tillägnas Ebbe och Birgitta som förlorade sin son vid den tragiska olyckan vid Roskildefestivalen år 2000 när 9 personer klämdes ihjäl.

Det förtar dock på inget sätt feststämningen. Sådant här trodde man inte att man skulle få uppleva i Sverige. Extra kul att Eddie Vedder pratar om just den där spelningen på Strömsborg för 20 år sedan. Magiskt.

Det känns nästan för klichéartat att skriva att Syster Sol skrämmer bort regnet men så är det faktiskt. Lagom till hon ändrar den lilla Tropico-scenen i Liljeqvistska parken delar molnen välvilligt på sig och låter solen skina ner på den ganska talrika publiken. Syster Sol, eller Isabel Sandblom som hon egentligen heter studsar omkring på scenen och sprider glädje omkring sig. Det är absolut inte märkvärdigt på något sätt, men det är glatt, party och äkta. Kanske ingredisenser Rihanna skulle ha mått bra av att snappa upp senare på natten?

Thåström tillhörde mina allra största idioler som ung. Ebba Grön naturligtvis, men kanske egentligen ännu mer Imperiet, ett av Sveriges idag mest underskattade band. Men att se Thåström idag är ingen höjdare även om många i publiken verkar nöjda, men frågan är om det är bara för att det är Thåström eller om det verkligen är för musiken?

Det är konstigt med en del band och artister - de har en förmåga att skriva fantastisk musik och de formligen sprutar ur sig suveräna låtar, men så en dag har ådran plötsligt sinat. Rolling Stones är ett lysande exempel - de första 20 åren är en fantastisk låtskatt men sedan tog allt slut och de har inte levererat ett enda vettigt spår på snart 30 år. En del blommar kortare tid - Oasis gjorde två fantastiska skivor innan allt tog slut.

Likadant är det med Thåström. Efter Imperiet har han väl gjort någon enstaka bra låt men jag kan faktiskt inte komma på en enda efter Vacker död stad från 2003.

Visst finns det ngt positivt att säga - han sjunger fortfarande lika bra som någonsin - kanske t.o.m. bättre. Men vad hjälper det när låtmaterialet är så infernalisk tjatigt och tråkigt? Brevid mig ligger två ungdomar och sover. Jag förstår dem. Det hjälper liksom inte att man klär sig lite lagom avantgardistiskt och intellektuellt och struttar runt och gör mystiska epileptiska gester när själva låtarna suger.

Frågan är om inte Thåström själv slår huvudet på spiken när han sjunger att han förlorat Kriget med mig själv och slutligen själv gått på myten om sig själv.