Little Steven om ...

Att Bruce Springsteen bekräftat att han planerar att spela in ett nytt album med the E Street Band i höst och ge sig ut på turné 2020?
"Jag har faktiskt inte hört något konkret om det än. Jag får väl ringa Bruce ikväll, ha, ha. Men jag hade en aning om att det kanske var på gång. Det är därför jag avslutar min egen turné i november. Då finns det tid att gå in i studion om Bruce vill spela in nytt material. Och jag hoppas att det blir av, både ett nytt album och en ny turné."

De senaste två årens soloturné...
"Det har varit en fantastisk tid. Kanske den mest produktiva i hela mitt liv. Jag är glad och stolt över konserterna och, inte minst, "Soulfire" och "Summer of Sorcery". Vi har dessutom släppt "Soulfire Live" som är ett massivt projekt med nästan fyra timmar musik på sju vinylskivor och två DVD.

Årets världsturné...
"Det är en helt ny show med ett helt nytt upplägg jämfört med Soulfire-turnén. Låtarna på "Summer of Sorcery" fungerar fantastiskt bra live och har fått ett otroligt fint mottagande. Vi har bara behållit tre–fyra låtar från förra turnén. Vi spelar inga covers, men gör några låtar från mina gamla soloalbum. Och en hyllning till Southside Johnny and the Asbury Dukes, tre låtar som jag och Bruce skrev till Johnny.

Varför han inte gör musikvideos för att puffa för den nya skivan...
"Vi spelade in material till de två DVD-skivorna till "Soulfire Live", men annars var det längesen jag gjorde klassiska musikvideos. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att det känns lite förlegat. Men vi har faktiskt pratat om att göra en för Summer of Sorcery. Undrar vad som hände med de planerna... Jag måste kolla, jag har varit så upptagen med turnerandet nu."

Att fler av kollegorna i the E Street Band också ger ut egna skivor nu när de inte turnerar med Springsteen...
"Nils (Lofgren) har precis släppt ett nytt album, Jake (Clemons) och Gary (Tallent) är också på gång, tror jag. Och Max (Weinberg) är alltid ute och spelar. Det går inte att stoppa oss, ha, ha."

Hur han fortfarande orkar kuska runt världen, ofta ett par år i taget och ibland med 4-timmarskonserter med Springsteen, trots att han fyller 69 i år...
"Det här är hemligheten", skrattar Little Steven och bjuder på espresso martinis.
"Allvarligt talat, jag har hållit på med det här så länge, så det är lite som att cykla eller köra bil. Det går liksom av sig själv. Dessutom har jag väl något slags grundkondition som jag kan falla tillbaka på. Inför varje turné tränar jag boxning för att få upp flåset. Det är den enda typen av träning som kan jämföras med att stå på scen. En rond boxning motsvarar ungefär en kvart på scenen. Därför försöker jag att klara av tolv ronder inför varje turné. Det tar mig mellan sex till åtta veckor att nå dit om jag verkligen fokuserar. När jag var yngre dansade jag. Jag tog lektioner i både balett och jazzdans, tro det eller ej."

Motivation och spelglädje är det inget fel på.
"Jag blir alltid full energi varje gång jag ställer mig på en scen. Inte minst nu när jag åker runt med The Disciples of Soul med ett slags pånyttfödd karriär som soloartist. Det kan låta som en klyscha, men det är faktiskt sant – musiken ger mig all den motivation jag behöver för att orka stå på scen drygt två timmar varannan kväll under en så lång turné. Men jag hade nog inte klarat av att spela så länge om det inte är musik som jag verkligen tycker om."

Stämmer det att du helt lägger bort gitarren när du inte turnerar?
"Ja, och om jag inte behöver vara frontfigur kan det väldigt lång tid innan jag ens rör gitarren igen. Jag spelar faktiskt mindre på den här turnén jämfört med den förra. Men även om jag håller upp ett bra tag, så är det aldrig några problem att plocka upp spelandet igen. Det sitter ju i ryggmärgen efter alla dessa år."
Dokumentären "Asbury Park – Riot, Redemption, Rock n' Roll" som berättar historien om den lilla slitna kuststaden där barndomsvännerna Springsteen och Little Steven växte upp, började spela ihop och startade the E Street Band – och om stans uppgång och fall.
"Det är en mycket bra film som inte bara handlar om musiken, utan också om raskravallerna, orättvisorna och misären bland den splittrade befolkningen. Om droger och korruption, men också om hur musiken förenade folk och fick Asbury Park på fötter igen efter 45 års förfall. Den berättar en massa intressanta saker som jag själv inte visste om stan.

Bruce har både i sin biografi och Broadway-show berättat hur han återvänder till sina gamla barndomstrakter för att minnas och hämta inspiration. Gör du likadant?
"Nej, jag besöker egentligen aldrig Asbury Park förutom när vi spelar där. Vi gjorde ett gig på Paramount Theatre nyligen och det är alltid kul att spela där." (Paramount är den klassiska lokal där den avslutande konserten med Steven, Bruce och flera gamla E Street Band-medlemmar och andra legendariska New Jersey-profiler spelades in för Asbury Park-dokumentären.)
"Upstage (klubben där Steven och Bruce bland många lokala blivande stjärnor spelade) ligger ju i en rivningskåk. Jag vet inte vad som händer, men jag hade önskat att någon tog hand om stället och kanske återupplivade det. Jag var med och försökte rädda CBGB (en legendarisk New York-klubb där band som Ramones, Blondie och Patti Smith uppträdde), men kom försent. Lyckligtvis lever The Stone Pony (i Asbury Park) fortfarande, jag tror dessutom att de har expanderat. Jag är inte särskilt sentimental som person, men jag tror på att rädda och bevara gamla klassiska rock'n'roll-ställen."

Men musiken på "Summer of Sorcery" är ändå ganska nostalgisk ...
"Ja, för att världen känns som en så mörk och splittrad plats just nu. Musiken på plattan är mer symboliskt nostalgisk. Det kändes som om vi behöver gå tillbaka i tiden för att återupptäcka källan till hopp och glädje. Till en tid (60-talet) då vi kanske var tillräckligt naiva och godtrogna för att kunna hålla känslan av optimism vid liv. Då när vi romantiserade livet och var övertygade om att morgondagen alltid kommer att bli bättre än idag. Det handlar både om sommar bokstavligt talat och om en symbolisk sommar. Och det var en omtumlande känsla att skriva de nya låtarna och samtidigt hitta tillbaka till en tillförsikt som jag själv inte känt på 45–50 år. Dessutom är det ju första gången i min karriär som jag skriver låtar som inte har ett självbiografiskt eller politiskt innehåll. Det var också oerhört befriande att få göra sådan musik och få den sortens artistiska genombrott vid min ålder."

Att regissera Bruce Springsteens skådisdebut i sista säsongen av "Lilyhammer"...
"Det var faktiskt lite nervöst. Vi har skojat om att Bruce skulle skådespela ända sedan jag gjorde "Sopranos", men det har inte blivit av. När jag regisserade det sista avsnittet av "Lilyhammer" skrev vi in en roll för honom som min karaktärs äldre bror, yrkesmördaren Guiseppe. Och det är en riktig roll, inte någon cameo. En liten, men mycket viktig roll för upplösningen av hela storyn. Och det var lite nervöst eftersom folk har försökt få Bruce att skådespela i över 30 år och för att det blev jag som fick äran att regissera hans debut. Även om vi har varit vänner i 50 år och jag har producerat skivor för honom var det ändå en stor grej att han gav mig det förtroendet. Det finns ju folk över hela världen som velat filma med honom och jag blev väldigt glad när han valde att låta mig göra det jobbet.

Att skriva en självbiografi ...
"Jag började faktiskt skriva för en 10–12 år sedan. Jag var pank och behövde pengar, så när ett förlag erbjöd mig en miljon dollar tackade jag ja. Jag skrev ganska mycket under flera års tid, vartannat kapitel skrev jag från mitt eget perspektiv, ungefär som en dagbok. Vartannat skrev jag från ett tredjeperson-perspektiv. På det viset var det ett ganska intressant projekt att jobba med, men det tog stopp. Jag slutade skriva och gav tillbaka pengarna, ha, ha.
Varför? För jag har inget bra slut på en sådan bok – och jag fick ett annat jobb, så jag klarade mig utan deras pengar. Jag måste vänta och se ett tag till, jag behöver ett lyckligt slut om jag ska plocka upp det skrivandet igen. Jag måste få uppleva det där speciella ögonblicket. Mitt liv är inte över än, ha, ha."
"Och nej, jag blev inte inspirerad att plocka upp skrivandet igen efter att Bruces bok blivit en succé. Snarare tvärtom. Det är en fantastisk bok. Jag visste redan att han är en mycket duktig författare, men är ändå imponerad av både sättet han uttrycker sig och hur han hittat en egen stil att skriva på."

Musiken till TV-succén "Lilyhammer"...
"Jag skrev ny musik till hela serien, förutom delar av den första säsongen. I juli släpps hela soundtracket till serien. Det går att köpa på CD eller vinyl. Jag släpper inte musik på något annat sätt. Det var mitt krav till skivbolaget, jag vill ge ut fysiska produkter."
Det finns också väldigt mycket bra musik i bakgrunden ...
"Jag var även seriens Music Supervisor, så jag plockade låtar som jag tyckte passade bra med temat i varje avsnitt."

Text: Thomas Nilsson

Mer intervju och mer information finns i Hifi & Musik nr 6/2019.

Och därmed garanterat bra väder, det är nämligen nära på garanti på fint väder när det är Sweetspot på Jönköping Hotell och Konferens. Mässan slår upp portarna 10:00 lördagen 26 april och fortsätter under söndagen. 38 fullproppade utställarrum, Kiss-utställning och billjudstävling med EMMA blir det också. För mer information klickar du HÄR.

Det handlar dels om en smart, kombinerad bordslampa och högtalare (1.995 kr) samt en mer normal bokhyllehögtalare (995 kr) till nära på marknadsledande lågt pris. Den senare kan ställas såväl vertikalt som horisontellt (inybyggd gyro, kan man tänka, liksom Sonos egna Play 5- och 3-högtalare). Den kan också hängas på vägg eller i krokar (tillbehör). Båda är trådlösa multirumshögtalare och styrs via Sonos app och kan fritt kombineras med andra Sonos-högtalare. Vi misstänker/hoppas/tror också att de precis som alla andra Sonos-högtalare, kan stereokopplas med ännu en högtalare, det vill säga att två högtalare utgör ett konventionellt stereopar. Inte minst med "lampan" borde det kunna bli hur häftigt som helst. Lansering sker under augusti månad, vi hoppas hinna testa till sommarnumret.

I vertikaltestet av stativhögtalare i nr 4 använde vi oss till allra största delen av en Primare I35-förstärkare. Den kostar i grundutförande 36.490 kronor och med Prisma-kortet (med DAC och streamingfunktioner) 47.490 kronor. Förstärkaren vi byter upp oss till här nedan, heter Luxman L-509X och kostar 105.000 kronor, det vill säga nära på det tredubbla jämfört med Primare i grundutförande. Vad händer?

Kort sammanfattat kan man säga att alla fem högtalarpar låter väldigt, väldigt bra med den här förstärkaren, men några av dem höjer sig lite extra. Lilla Acoustic Energy AE300 (7.0000 kr/par) låter betydligt större och kraftfullare med Luxman. Dali Opticon 2 (10.000 kr/par) lyfter sig ännu lite mer med den nya förstärkaren, som ger mer kontroll och harmoni och nog får sägas vara lite mer samma andas barn som högtalarna. System Audio Legend 5 (13.000 kr/par) låter också väldigt bra, men på ungefär samma sätt som tidigare, tonalt neutralt och fylligt. Sonus Faber Sonetto 1 (16.000 kr/par) känner sig verkligen som hemma med Luxman, som ger fin synergi i musikåtergivningen. Allra största relativa ljudförbättring får man ändå med testets dyraste högtalare, XTZ 99.25 Beryllium (20.000 kr/par), som lyfter rejält med Luxman, med fantastiskt omfång, fyllighet och precision.

Resultaten känns mycket logiska, där den dyraste och mest högupplösta högtalaren också lyfter sig mest med dyrare förstärkare. Den har också lägst verkningsgrad av alla och inte helt oproblematiska fasväxlingar. SF lyfter också rejält, men inte alls på samma sätt. Det är nästan så att Dali höjer sig lite mer, relativt sätt. AE blir bättre, men inte på samma sätt och mest likartat tycker vi att SA uppträder.

Istället för Primare I35 Prisma använder vi oss här nedan av samma företags lilla instegsförstärkare I15 Prisma. Den förra kostar 47.490 kronor, den senare, här använda förstärkaren 18.750 kronor. Ganska mycket pengar det också, tycker nog vän av ordning, men då ska man komma ihoåg att den har inbyggd Prisma-plattform, det vill säga DAC och streamingfunktionalitet. Något som kostar 11.000 kronor i tillägg på I35 (36.490 kr) på I35. Man kan alltså med fog påstå att själva förstärkardelen i lilla I15 torde ligga på dryga 10.000 kronor. En klass D-konstruktion, och test av båda dessa kommer i nästa nummer 4 av Hifi & Musik (ute i butik 9 april).

Här kan vi konstatera att samtliga högtalare låter förhållandevis sämre än de gjort tidigare, tillsammans med först I35 och sedan Luxman L-509X (se artikel här ovan). Men även här sticker några högtalare ut lite mer än de övriga, och underpresterar förhållandevis lite mer än de övriga. Föga förvånande är det testets dyraste högtalare från XTZ som relativt sett förlorar mest på att spela med en mindre och mindre effektstark förstärkare. Visst låter den bra, men den tappar mycket i pondus och kraft i återgivningen, också stadga i basen. Lite mer överraskande blev vi av att testets billgaste deltagare inte heller trivs med nedgraderingen. Vi pratar om lilla AE300, som inte lever upp på samma vis som tidigare, relativt sett de övriga, nota bene. En del av förklaringen ligger nog i AE:s inte helt oproblematiska impedans och fas. På tredje plats hamnar Dali, som låter helt okej med lilla I15 men nog egentligen vill ha lite mer. Sonus Faber spelar på riktigt bra också med den billigare förstärkaren, trots att den är testets näst dyraste deltagare. Mest likartat, spelar återigen System Audio, som fortsätter på prestera på ett ganska likartat sätt ovavsett vad vi driver den med. LIte bättre och lite sämre, bara.

Dynavoice M85 ger hyggligt jämn frekvens mätt rakt framifrån och vid 30 grader (gul), men faller snabbt i diskanten mätt 60 grader från sidan.

Dynavoice har överlag hög och rätt harmlös impedans (grön). Lägst 3,5 ohm vid 50 Hz. Men fasförloppet (röd) under 100 Hz kunde gärna varit lite mindre svajigt.

Elac F6.2 ger en diskanthöjning över 1 kHz mätt rakt framifrån (grön), men som faller snabbt i nivå vid 30 grader (gul) och 60 grader (röd).

Elacs impedans (grön) är genomgående harmlöst hög. Som lägst 5,5 ohm vid 190 Hz. Fasväxlingarna (röd) är också rätt oförargliga.

Mätt rakt framifrån (grön) har Klipsch en tydlig frekvenssvacka runt 1,5 kHz som går igen vid både 30 (gul) och 60 grader (röd). Notera nivåsänkningen i det övre registret vid 60 grader.

Klipsch impedans (grön) är överlag hög. Som lägst strax under 4 ohm runt 200 Hz. Fasväxlingarna (röd) är lite väl skarpa, men kompenseras av den lite högre känsligheten.

Magnat har mycket ojämn frekvensgång mätt vid både 0 (grön), 30 (gul) och 60 grader (röd). Notera svackor vid både 2,5 kHz och 3,5 kHz.

Magnats impedans (grön) är egentligen inte särskilt strömkrävande, men ovanligt låg i diskanten. Fasförloppet (röd) lär dock kunna kräva en del av förstärkaren.