När vi kliver av buss 402 mot Kvarnholmen på Mjölnarvägen i Nacka undrar vi om vi verkligen kommit rätt. Vi möts nämligen av en stor industrilokal som inhyser en två dagars backluckeloppis. Jag och min fotograf tittar på varandra och tänker "Tja, varför inte?". Vi snokar runt lite och inser att själva klubbytan finns i andra halvan av lokalen: en omgjord yta med byggnationer och prylar i varje hörn.

Det är en smal och gänglig Anders Varveus, i svart t-shirt och vanliga blåjeans, som möter oss i den 4000 kvadratmeter stora lokalen.
- Det är konstigt, den förra lokalen har fått nästan mytologiska proportioner. Folk minns den som enorm, och när de kommit hit och tittat har de tyckt att denna är liten, men faktum är att den gamla bara var på runt 600 kvadrat. Så tänk vad vi kan göra här!
Den mängd publicitet klubben fått efter nyheten om återuppståndelsen, som alltså skulle ha skett i samband med Dans Dakar, har gett mycket plats åt Varveus i tidningarna. Han ser tröttare ut än på de pressbilder som florerat, och vi får veta att teamet med närmare 200 volontärer har jobbat i princip dygnet runt i över tre månader.
- Uppslutningen kring hela det här projektet har varit otrolig. Dels har vi alla som varit så fantastiskt generösa och donerat pengar via vår crowdfunding, där vi lyckades samla ihop drygt 200.000 kronor till vårt ekipage vi körde under Prideparaden, och dels har vi ytterligare typ 400 pers som har skänkt möbler, musikgrejer och teknik som vi kan använda och fylla den här lokalen med.

INDUSTRI MED KÄNSLA OCH VÄRME
Vi får en guidad tur i den omgjorda industrilokalen och blir både imponerade och fascinerade. Området för dansgolvet har teamet jobbat hårt med för att artister och publik ska ha möjlighet att skapa en fantastisk upplevelse. Med sex decimeter ljudisolering i väggarna, en kortända helt avsatt åt en sorts konstinstallations/ljusvägg och högt tak har man definitivt de rätta förutsättningarna.
- Här, vägg i vägg, är relaxområdet. Det är lite kaos nu, men tanken är att utrymmet är indelat i olika sektioner. Den yttersta gränsen är lite livligare med baren, mer industriell, men ju längre in du kommer desto lugnare och mer naturnära ska det bli.

Vi går längre in och skymtar allt från spännande inredningar med industrikänsla, trädgrenar som hänger från taken och sittplatser av bildäck, till kojor, bläckfiskinstallationer och cirka en miljard soffor. Mellan kommentarer om arbetet med ombyggnationen och alla förberedelser får vi också kortfattat höra om hur Varveus gått från Frihetsbaren i Moderaternas lokaler i Gamla Stan på 80-talet, via radio och förbi omsusade Tritnaha på 90-talet.

Att responsen varit enorm från inbitna rävar och nostalgiska återupplevare kan man alltså förstå. Docklands på sin tid fyllde ett behov av tillhörighet och gemenskap som Varveus, och många med honom, kände saknades på Stockholms klubbscen. När han startade klubben -95, tillsammans med Mats Hinze, var hela idén att det skulle finns en plats där rave- och technointresserade kunde vara tillsammans och bara dansa och umgås.
- I den här kulturen har aldrig det där funnits att bara vissa får vara med, och där syftet med att gå ut och röja en hel natt är att kladda runt på alla och slutligen lyckas släpa med sig någon hem. Går man ut på andra typer av ställen är den första frågan man får alltid "Så vad jobbar du med?". Så var det aldrig här, folk struntade ju fullkomligt i sådant. Istället pratade man mer om den musikaliska upplevelsen, tankar och känslor, idéer. Det var, och är, mer i nuet, just här.

INSKRÄNKT OCH UPPSKRÄMT SAMHÄLLSKLIMAT
Men Docklands kantades också av en hel del rabalder. Polisen gjorde razzior, fann drogpåverkade klubbare och så var hela mediacirkusen igång. Man stängdes ned, öppnade igen, stängdes ned, öppnade igen. Politiker ansåg att klubben påverkade ungdomarna negativt, och i tidningarna skrevs det om rinnande ecstasy på väggarna.
- Det var liksom ingen som riktigt brydde sig om vad vi försökte göra här. Tidningarna skickade ut någon jeppe som fotade av lite bilder och sedan publicerades foton med kryss markerade för var polisen ertappat drogpåverkade människor, men ingen var intresserad av att höra vår sida av saken.
Precis som jazzhysterin och dansbaneeländet fick rave- och technokulturen symbolisera samhällets styggelse. Men Varveus poängterar också att det inte var riktigt så enkelt som att man bara satte en stämpel på något som var okänt och skrämmande.
- Jag tror att det som också verkligen gjorde hela etablissemanget nervösa var att det plötsligt kom fram att den övre medelklassen använde droger. Det var liksom unga personer som blev skjutsade av pappa i Mercan till klubben på natten, så kom mamma och hämtade på morgonen. Den sociala fallhöjden för dessa människor var väldigt hög, så när allt brakade lös drog man öronen åt sig. Man ansåg ju att detta var vårt fel och så blev hela kulturen svartmålad.

Idag menar han att klimatet visserligen är annorlunda, men att vägen ännu är lång att vandra. Trots att samhället och politikerna har vidgat sina vyer har Docklands nu, när det börjar närma sig, återigen stött på patrull. Fortfarande finns en sorts oro för att klubben ska dra ungdomarna, och området, i fördärvet. En absurditet kan man tycka eftersom det ju, som Varveus påpekar, fortfarande är mainstreamklubbarna, där det onekligen kan gå ganska vilt till, som har störst frihet och tar mest plats.
- Men det är ju inte samma stämning hos oss. Riktlinjerna nu, precis som då, är kärlek, tolerans och passion. Vi kommer att köra på smoothies, energidrycker och power bars, samt food trucks, så folk kan fylla på när de behöver för att orka dansa natten lång. Det starkaste vi har är liksom 3,5%. Och när man vill vila sätter man sig i relaxavdelningen och tar det lugnt.

EFTERSÖKES: REFORM AV DEN SVENSKA KLUBBSCENEN
Docklands är onekligen en annan typ av klubb, men man är inte ensamma om att vilja omforma hur vårt klubbande ser ut. Olika undergroundklubbar växer ständigt fram där man försöker ta ett nytt grepp på hela konceptet och istället för att husera i samma lokaler vecka ut och vecka in är det exempelvis en engångsupplevelse för en enda kväll, i ett industriområde utanför staden. Eller så är det open air på hemlig plats som kräver inbjudan. Men trots att det gått framåt är det ju föga inkorrekt att påstå att vi fortfarande ligger ljusår efter spjutspetsen av framåtsträvande metropoler i bland annat Europa. Något som Varveus, och antagligen en helt ny generation av undergroundklubbkids, kan skriva under på.
- Vi behöver en klubbscen där även den här kulturen har en given plats. Och det är ju inte något vi bara hittar på. Titta på var människor tar vägen: de söker sig till Berlin, Ibiza och liknande. Jag brukar kalla dem för partypolitiska flyktingar. De tar flyget till Berlin på fredag och åker hem igen på söndag. Det är pengar som går ut istället för in här i staden. Och det bevisar ju att det finns både ett behov av techno- och ravescenen, men framförallt en publik.

Och publiken kommer till Docklands. När nu Dans Dakar har gått i graven är det många som ser ditåt istället, och lokalens maxkapacitet på cirka 2500 personer kommer att bli hårt pressad. Den 20-22 augusti, mellan kl 23-11 varje natt, kommer stället att koka av människor som sökt efter ett vattenhål som kan fylla behovet av gemenskap och tillhörighet på ett sätt där upplevelsen, omtanken och samtalet är det viktiga. Knappast en grogrund för knarkare, alkoholister och allmänt dåligt leverne.
Ia Appelberg

Med sina fantasifulla och storartade produktioner och arrangemang får han hela Berns att vibrera, utan att egentligen göra annat än att stå där uppe på scen och göra sin grej. Det är ingen absurd scenshow, och ljudet på Berns är, som vanligt, inte helt perfekt. Men det spelar ingen roll, det är helt enkelt totalt oviktigt den här kvällen.

Istället är det Lorentz tunga närvaro som gör avtryck, hans absoluta tro på att detta är något vi gör tillsammans, att alla ska vara med och dela lika. Lorentz framstår, faktiskt, som en storts messias för sin generation. Helt iklädd vitt intar han en scen som väntat på att fyllas av någon som kan föra generationsmässandet vidare.

Giget börjar lite slött från publikens sida, jag tolkar det som nervositetens guldvåg: folk har väntat i månader, förväntningarna är skyhöga och man är kanske lite rädda att Lorentz inte ska leverera – vad händer då? Men det tar inte lång tid innan all osäkerhet kastas ut genom fönstret, eftersom ingen har något att oroa sig för. Lorentz plats uppe på scen är så självklar, så brutalt intim, att det inte går att värja sig. Efter två låtar känns det som att golvet gungar.

Att rabbla igenom konsertens alla låtar skulle ta flera sidor, eftersom spelningen inte har några svackande dalar. Men några som är värda att nämnas är exempelvis Robyn Fenty, ingen på dansgolvet står stilla, Nike tillsammans med storebror Sakarias river murar från grunden, Ingenting är för ingenting är så vacker att något går sönder i mig och Molnen (Ni kan inte nå mig) med Duvchi är episk. Men ingen av dessa kommer i närheten av vad som händer när introt till Där dit vinden kommer drar igång. Där jag står utbryter fullständigt kaos, och när gästartist efter gästartist äntrar scenen, Jaqe, Duvchi, jj, Joy, är det närmast tumultartad eufori i publiken. Jag kan faktiskt inte beskriva det bättre. Folk skriker inte bara, de rentav vrålar rakt ut, av glädje, av rus, av fascination, av att stå chanslösa inför Lorentz övermäktiga närvaro.

Jag inser såhär mot slutet av denna text att den nog framstår som helt onyanserad, konsensusjubel utan dess like. Men jag kan inte på annat sätt beskriva vad jag upplevde som inget mindre än en exploderande grandios kväll. Lorentz charmade vartenda hjärta i lokalen och det är sannerligen svårt att inte bli just charmad av någon som är så uppenbart överväldigad av vad han är med om. Gång på gång är det mesta han får ur sig mellan låtarna att det här är "helt otroligt", kvällen är "helt otrolig", vi är "helt otroliga". Men det är faktiskt Lorentz som är det. Helt otrolig.

Ia Appelberg

Uppsaladuons Mats Norman hoppas fansen gillar att man tagit musikvideokategorin ett steg längre.
– Några av våra absolut bästa festnätter har varit tillsammans med folk från publiken efter spelningar, så att bjuda in dem även digitalt känns självklart. Jag uppmanar alla nattdjur där ute att gå in och joina festen med mig och Erik.

Det har redan kommit olika teasersläpp i sociala medier och på klubbar i Stockholm, Göteborg och Malmö och videon som är producerad av B-Reel och M&C Saatchi Stockholm, lanseras av Sony Music.
Förra året använde en annan duo, Johnossi, också just hissknappar i en liten interaktiv video med låtar från skiva Transitions.

Bandet som fick sitt stora genombrott med hitsingeln Vart jag mig i världen vänder är tillbaka. Efter P3 Guld-priser, en dokumentärfilm och tv-reklamer för Tivo släpper gruppen sin andra platta I förhållande till, och under 2014 ger man ut Evig Lycka, en självbiografisk serieroman, tillsammans med Galago. Via mail ställer vi alla frågor du någonsin velat ha svar på.

H&M: Vilken typ av art skulle ni säga att ni hör till?
-Tysk tvättbjörn i Skåne.

Vilka tre ord beskriver bäst er nya platta?
- Den Svenska Björnstammen.

Strövar ni omkring fritt ute i samhället eller blir folk rädda för er?
- Vi ser väldigt ofarliga ut. Det enda är väl att vi ofta kommer i grupp.

Ni gillar ju att bygga saker, var kommer det ifrån?
- Det är överlevnadsteknik från början. Har du inga pengar att köpa saker för så får du lösa det genom att bygga det själv. Nu kan vi inte sluta.

Hur ser ert kollektiv ut i Norrköping? Ligger det i skogen? Eller kanske i grottor?
- Det ligger ute bland en massa åkrar i sidobyggnaden till en gammal herrgård som Norrköpings kommun äger.

Hur skiljer sig er arbetsprocess nu från då?
- Vi har en mer strukturerad arbetsprocess nu. Mycket tack vara att vi har fått ett barn och en mamma i bandet.

Går ni i ide under vinterhalvåret?
- Vi går i ide i snitt en gång om dagen.

Hur kom det sig att ni alla hamnade i detta ett och samma kollektiv?
- Grunden till det som blev Den Svenska Björnstammen uppstod under den tid då Klas drev Norrköpings konsthall. Av okända anledningar samlades alla där. När sedan lokalen togs ifrån oss höll vi kvar vid bandet för att få fortsätta umgås.

Hur ställer ni er till björnjakt?
- Usch men inte fy!

Hur tänker ni innan en spelning? Går ni bara upp och kör, eller finns det någon sorts plan?
- Planen är att vi bara går upp och kör!

Vem gör vad i den musikaliska processen? Vem skriver och vem lirar?
- Någon brukar komma med ett musikstycke som alla lyssnar på. Någon väljer att skriva några textrader. Sen fylls den på tills låten nästan spricker. Då brukar den vara klar.

Björnar lever huvudsakligen ensamma, hur klarar ni att jobba ihop? Finns det någon sorts hierarki för beslutsfattande?
- Ingen hierarki. Anledningen till att vi kan komma överens bygger framför allt på att vi oftare säger ja istället för nej till varandras idéer.

Hur ser en vanlig "arbetsdag" ut?
- Det beror på vad vi jobbar med för stunden. Just nu repar vi och då jobbar vi måndag, tisdag och torsdag. Då träffas vi klockan 10.30, fikar och pratar lite. Sen drar vi igång repen. Efter ett tag tar vi en paus och äter lite. I bland spelar vi lite fotboll efter maten sen kör vi på med repen tills arbetsdagen tar slut.

Gillar ni blåbär?
- De flesta av oss tycker det är riktigt gott med blåbär. Kim tål dock inte senapskol.

Har ni alltid velat syssla med musik?
- Ja det får vi nog säga. Det är ju väldigt roligt med musik. Men sen är det vissa i Den Svenska Björnstammen som sysslar mer med andra saker, så som programmering, film, akryl och textilier med mera.

Björnar är som mest aktiva vid skymningen, stämmer det? Är ni som mest kreativa på kvällen/natten?
- Förr var det absolut så, nu har alla blivit mer olika. Detta har resulterat i att vi ibland jobbar skift.

Vad vill ni helst att folk ska känna när de lyssnar på er musik?
- Det är väldigt fint om folk känner något generellt. De flesta känslor kan vara vackra, det handlar kanske framför allt om sammanhang.

Det första som slår mig är hur mycket folk som är på plats. Jag blir lite förvånad över detta faktum och samtidigt som jag ser mig omkring inser jag att detta är ett band som drar en väldigt blandad publik. Här finns allt från hipsters till kostymnissar (praktiskt taget) och myllerminglet är på topp.

Svenskaustraliensiska tvillingsystrarna i duon Say Lou Lou kliver på som förband och fyller sin funktion; att underhålla. Men mycket mer än så är det inte. Efter ett tag blir det till och med lite tradigt. Visserligen kan det kassa ljudet ha ett finger med i spelet vad gäller min uppfattning om giget.  När förbandet har klivit av är folk ändå rejält taggade, till och med där bak där jag står. De vrålar och skriker bara de ser en roadie trixa med instrument på scenen.

När det så är dags för Foals att köra igång maxar de på med helt absurda epilepsistroboskop. Det blinkar så starkt och snabbt att jag faktiskt måste vända bort blicken, men detta verkar inte bekomma publiken som ger ifrån sig någon sorts extasvrål. Det tar dock inte lång tid förrän jag börjar bli helt begeistrad jag också. Bandet kör gasen i botten från allra första ackordet och det är röjigt som satan. Och det här är ändå ett indieband vi talar om. Till skillnad från när Say Lou Lous spelade är ljudet betydligt mer välbalanserat och dessutom skarpare. Allt får plats i en kompakt, men förlåtande, ljudbild. Inget trampar på något annat, allt delar uppmärksamhet och fokus. Möjligen att trummorna är aningen mer framträdande, men det är enbart positivt och jag måste säga att Foals låter avsevärt tuffare och intressantare live än de gör på platta.

Sångaren och gitarristen Yannis Philippakis har en underbart behaglig och varierad röst: stilla och sansad, hjärtskärande och sårbar, utmanande och tuff. Det känns som att han kan förmedla allt mellan himmel och jord. Det jag verkligen uppfattar under konsertens gång och som strålar ut från scenen är att grabbarna verkar känna en genuin och gedigen spelglädje. Alla har svårt att vara stilla, studsar lätt i takt och är uppenbart jävligt nöjda med sin musik. Och sådant smittar av sig; publiken är ständigt med på noterna och gör allt för att höja konserten ytterligare en nivå. Philippakis måste onekligen ha känt sig peppad a publiken, för mitt i allt gör han ett stage dive – med gitarr! Helt otroligt. Hur han kommer tillbaka till scenen är obegripligt, där framme finns ju bara tjejer och indiekids. Samt en och annan skogshuggare. Philippakis tar sig i alla fall sedan till närmast liggande bar, upp på disken, drar i sig en slatt öl (?) och kastar plastglaset över axeln ut till publiken. Helt absurt på ett sätt, helt självklart på ett annat.

Bortsett från ett kortare parti i inledningen är spelningen laddad och eftertrycklig. De kör liksom på i ett intensivt malande som stegras och river upp marken där de står. Jag förväntar mig nästan att se dem halvvägs nedgrävda genom scenen. Och trots de väl överdrivna stroboskopen i början tar sig ljusshowen och skapar ett fint och valbalanserat mörker som rör sig i takt med musikens energi. Berns som lokal gör dock mycket av detta; det är en ypperlig konsertlokal, om inte annat för stämningen som bjuds. Och ikväll var den på topp.

Festivalen är en av Sveriges äldsta, ända sedan 1980 har man hållit igång, och klassas dessutom som en av Europas mest välskötta och trevliga festivaler. Under åren har en rad stora namn passerat, som exempelvis Dizzy Gillespie det första året, vidare till Chet Baker och BB King, och så de senaste årens stjärnor som Mary J Blige, Sting, Stevie Wonder, Kanye West och Steely Dan.

Årets huvudakter är Dianne Reeves, Carla Bley, Cindy Blackman Santana och Cassandra Wilson. Så med ett gediget program och ett helt enormt utbud hoppas man kunna locka så många som möjligt till evenemanget, och kanske sprida jazzen längre och till fler än tidigare. Dessutom delas Sveriges största jazzpris, Jazzkatten, ut under festivalen den 15 oktober.

Ett flertal av Stockholms mer etablerade scener tas i besittning, bland annat Kulturhuset, Konserthuset och Fasching, och biljettpriset sträcker sig från 0– 450 kronor. Det finns med andra ord en hel del evenemang med fritt inträde.
Ytterligare en intressant faktor att ta med i beräkningen är festivalens fördelning av manliga och kvinnliga akter, något som är på tapeten i och med årets sammanställning av könsfördelningen på 25 svenska festivaler sommaren 2013.
Jämställd Festival presenterade nyligen siffrorna som kunde konstatera att 77 % av musikakterna var mansdominerade, 19 % kvinnodominerade och 4% mixade. Stockholm Jazz Festival fanns inte med i den undersökningen, och hade den varit det skulle siffrorna sett tämligen annorlunda ut. Tittar man på festivalens huvudscener är 56 % av akterna kvinnor, och tar man med Jazzkattengalan i beräkningen är vi uppe i 59 %. Som körsbäret på bakelsen är man dessutom den enda festivalen i landet med en kvinnlig VD (och konstnärlig ledare) – Lena Åberg Frisk.
Stockholm Jazz Festival är således intressant av en rad olika anledningar, och Hifi & Musik kommer att närvara under veckan för att ta pulsen på ett av Stockholms största evenemang.

För mer information, se http://www.stockholmjazz.com/

Redan 2011 blev Xenia Kriisin utsedd till "Up and coming- artist" av Nöjesguiden, men vid den tidpunkten var hon inte redo att släppa någonting. Via telefon säger hon med snabb men sympatisk röst att hon inte ville att det skulle kännas forcerat.
- Jag hade precis börjat nosa på det här projektet då och jag ville låta det ta tid, för jag kände direkt att "det här är det jag ska göra". Jag kände att "jag vill sitta i min kammare och skriva och skriva och sedan vill jag spela upp det live och utveckla det". Men det tar tid. Och uppenbarligen tar ju jag en jävla massa tid på mig, men så är det.

Plattan präglas av psalmer och gammal folktradition, där de viktigaste komponenterna är sång, cittra, bas, trummor och, som hon själv kallar dem, sina "improvisationsdamer" som kompar. Det känns som en väldigt spännande och salig röra, så jag undrar såklart var allt det här kommer ifrån.

- Jag lyssnar väldigt mycket på gammal folkmusik och det var då cittran kom in. Men det där med psalmer är ju lite annorlunda. Även om jag inte är religiös själv så har jag alltid varit väldigt intresserad av religion och religionshistoria, och bara bibeln tycker jag är extremt spännande. Men framför allt är det en fascination gällande det här lugnet som är religion, att vara troende. Att man kan vara så säker på sin existens, sin födelse, sin död och vad som händer sedan; det här existentiella. Det började där. Guuud vad jag babblar! Som du förstår är jag väldigt hänförd av detta och det är också en jättestor del av min musik.

Att just cittran blev en så viktig del, som ju ändå är ett ganska udda instrument, uppfattar jag som lite av en slump. Kriisin berättar att hon alltid gillat stränginstrument, att hon upptäckte cittran via Youtube och tyckte att det lät oerhört vackert. Så en födelsedag fick hon en i present av Johan Hjalmarsson, även skivans producent, och då var det kört – hon "nördade" in sig, och cittran blev byggstenen.

- Det ironiska är ju att det är ett jättesimpelt instrument. Det man först och främst fick lära sig var att stämma den. Jösses, vilken tid jag har tillbringat med att typ.. byta strängar! Men det som var mest tidskrävande var att lära sig hur träet reagerar till olika miljöer, för det är ett väldigt levande instrument. Så processen med cittran var mest att verkligen bli vän med den och känna av hur den reagerar. För man reser iväg och ska upp på ett gig, och så helt plötsligt har halva instrumentet sänkts ett helt tonsteg.

Hon berättar som i förbigående om den första spelningen med den.

- Den kom in och bara ballade ur. Jag trodde ju att den var stämd, så slog jag an en ton och bara "nää...". Så jag stod på scen i typ 20 minuter framför publiken och stämde den. Man kände att folk bara "stackars stackars Xenia med sin ostämda cittra!".

På grund av den bisarra fantasibild som visar sig i mitt huvud brister jag ut i ett absurt vansinnesskratt, som måste låta hemskt i andra änden av luren.

Men vi återgår till en mer seriös ton och jag ber Kriisin berätta lite som sin musikaliska bakgrund. Hon säger att hon började sin musikaliska resa med hjälp av blockflöjten, som av outgrundlig anledning föll sig väldigt naturlig för henne, och det här var redan i andra klass. Himla konstigt tycker hon, eftersom det i hennes ögon var ett så sjukt tråkigt instrument.

- Men mamma blev superlycklig så vi övade mycket. Så kom jag in i kommunala musikskolan, samtidigt som vi spelade massor med instrument hemma, och det blev naturligt att man testade saker. Sedan drog mamma med mig till en sånglärare, hon hade väl hört mig sjunga i duschen eller något, och jag tyckte inte alls om det. Jag tror till och med att jag grät. Sången låg mig väldigt varmt om hjärtat men det var oerhört nervöst just att sjunga. Men efter första lektionen hade det dämpat sig, så då kom jag skuttande ut istället!

Hon hamnade till slut på Hvitfeldtska gymnasiets musiklinje, men tog två års paus i musicerandet efter studenten då hon bara reste runt och jobbade. Det var inte förrän hon var runt 20 år som hon kände att det var sång hon skulle syssla med. Hon tror att det berodde på ett behov av att mogna in i sin röst. Och hon har onekligen en väldigt säregen röst. Hur har den egentligen utvecklats?

- Rösten för mig är det mest känsliga och ärliga jag har, och jag har inte kunnat sjunga om jag inte känt att jag är helt ärlig. Men det tog ett tag innan jag vågade acceptera den. Och jag har alltid känt att det är på scen jag utvecklats som mest. Varje gång jag står där så tänker jag att "fan, jag får inte hindra mig själv", och jag vill kunna följa alla impulser som jag får med improvisation, och kunna vara totalt fri med min röst. Och enda sättet är ju att ställa sig där och kötta på.

Jag blir väldigt nyfiken på vad det betyder när hon säger "improvisation", menar hon det jag tror? Att hon får ett infall och gör något helt oplanerat? Tydligen är det exakt så det går till; hon drar iväg och hennes musiker hänger på. Hon vill få vara fri på scen, kunna testa, leka och ta nya svängar. Men det är hon som bestämmer när alla spärrar ska släppas.

- Alla kan ju inte balla ur samtidigt. Men det händer ju definitivt något nytt under varje konsert. Man spelar ju inte på samma ställe för samma publik hela tiden. Det som sker i lokalen skapar konserten. Alla är inblandade, det är publik, akustik, det visuella och bandet. Så vad som helst kan hända!

Att Kriisin troligtvis är unik, både i sin sång och i sin scennärvaro, är givetvis något som enbart kommer att gynna henne. I en tid då musik tenderar att hastas iväg för att fylla ett medialt tomrum kommer Hymn som en hoppfull omfamning för oss som längtar efter något mer. Och jag ska med stort intresse följa hennes framtida utveckling.

Xenia Kriisins skiva Hymn släpps den 25 september och den 19 september är det releasekonsert på Stora Teatern i Göteborg.

http://xeniakriisin.com/xeniawp1/?page_id=40

Musikgeniet Martin Molin, som startade uppmärksammade Detektivbyrån 2006, har återigen gett sig ut på ett musikaliskt äventyr som kan utmana våra uppfattningar om musik. Tillsammans med David Zandén, Evelina Hägglund och Marcus Sjöberg ger han oss instrumentala fantasier och drömmar som är både nyskapande och som tänjer gränserna för den musik vi är så vana vid. Igår lirade Wintergatan på Debaser Slussen, och det var något alldeles extra.

Trångt och intimt som det är på Slussen finns det inte mycket plats för bandet att jobba med. Istället utnyttjar man utrymmet till max genom att pressa in så mycket prylar och instrument som möjligt. I taket hänger egensnickrade mobiler med självlysande stjärnor, och bandmedlemmarna har svartvita rymddräkter på sig – allt för att uppfylla den utomjordiska rymdvisionen.

Så fort gänget kliver på strålar energin ut från scenen, här är det 100 % pepp som gäller och publiken älskar det. Vi får uppleva en sällsynt genuin spelglädje som känns ovanlig idag. David Zandén studsar omkring från start, och visslar dessutom som en Gud ska det visa sig,och Martin Molin är oerhört sympatisk och berättar anekdoter om cyklande och harpor, om skivproduktion och känslor. Han säger också att de är vad han kallar "svårt-att-sova-glada" över att de får vara här och spela för oss. Sådan ödmjukhet går ju alltid hem, och publiken älskar dem. Det märks så tydligt, nästan som att det vore personligt: som om det är en gammal vän där uppe som man följt i många år. Jag upplever en ömsesidig respekt som känns varm och intim. Självfallet har det också en del att göra med lokalen. Det finns något visst med små intima klubbgig, det blir personligt och närgånget på ett sätt som en arenaspelning aldrig kan nå upp till.

Och på tal om lokalen. Den här kvällen är det rejält drag i ljudet, det bombar på och exploderar betydligt mer och tyngre än det gör på plattan. Cymbalerna ligger högt och öser på tillsammans med tuffa trummor i övrigt, och detta lite röjigare uttryck adderar en häftig dimension till den här episka rymdresan. Det är med andra ord omöjligt att inte dras med. I övrigt finns det ingenting att klaga på vad gäller ljudet – klockren klang och skarpa slingor glider ut över publiken och det är onekligen viktigt med tanke på hur många olika instrument som ska tävla om vår uppmärksamhet. På scen trängs trummor med gitarr, bas, vibrafon,  klockspel, speldosa, modulin (!) , analogsynth, dragspel, theremin, harpa, autoharp och en skrivmaskin. Puh! Missade jag något?

Giget segnar ihop en aning i mitten när musiken och stämningen båda blir lite mer lågmälda och nästan monotona. Det här smittar självklart av sig på publiken en aning, men de verkar lika lyckliga ändå. Och det ska de vara, för Wintergatan är ett fantasifullt och muntert experimenterande popband som sysslar med enbart instrumental musik i en tid då vi blir matade med radiomusik som produceras på löpande band och där mycket tyvärr låter exakt likadant: texterna behandlar samma ämnen och låtarna är uppbyggda efter samma princip. De här lirarna struntar fullständigt i det och gör sin egen grej med instrument många aldrig hört eller sett förr, och med låtar som är upp emot fjorton minuter långa. Här finns ingen sång som agerar utfyllnad, det är din egen fantasi som får stå för historieberättandet. Och det känns hjärtevärmande vackert att vi får vara med och göra det på den här rymdresan tillsammans med Wintergatan.

Ia Appelberg

Duon från Manchester, består av Theo Hutchcraft på sång och Adam Anderson på synth, fullkomligt belägrar Debaser Medis med sin storslagna och nästan majestätiska synthpop. Jag får starka Depeche Mode-vibbar när soundet blir rivigt och maffigt tack vare de musikaliska attributen i form av stråkar, bas, trummor, synth och gitarrer. Klangbilden är tung, mörk och dramatisk på ett sätt som riktigt gräver sig in i bröstet!

Ja, ljudet ikväll är svårmatchat och alldeles fenomenalt. Det är oerhört fylligt och välljudande, bombastiskt och dramatiskt. Utan tvekan bland det bästa jag hört på Medis teknikmässigt! Mikrofonerna ligger helt lysande i förhållande till övriga instrument, och även saxofonen samt elfiolen hörs ordentligt - självfallet utan att ta överhanden. Samspelet musikerna emellan är makalöst och när synthen ibland får leka ensam finns där en rungande pondus, samtidigt som baskaggen stundtals är så tung att det känns som att bröstkorgen ska krackelera. Det är en näst intill obeskrivlig känsla på ett så tight utrymme som Medis – ljudet är helt enkelt mästerligt.

Ljusshowen å andra sidan är inte det bästa jag sett men man jobbar på bra utefter de förutsättningar som finns. Bakgrunden i form av ett rött draperi i sammet gör sin del, och stroboskopliknande effekter varvas med mycket motljus. Mer verkar faktiskt inte behövas för att imponera på folket ikväll då den vanliga, småsvåra stammispubliken är ovanlig taggad och hänger på rejält i dragplåster som Wonderful life, Better than love och Stay. Det är dock mycket tack vare ljuset som scenen lever upp i och med att det inte finns så mycket utrymme för grabbarna att röra sig på.

Som sångare rör han sig således inte onödigt mycket på scen, Hutchcraft, men känslorna sitter på utsidan och  nästan ryker om honom i den svettiga, svarta kostymen och det drypande, svarta synthhåret. Han känns trånande, längtande, desperat och tårfylld i blickar som ständigt möter främmande ögon. Det blir tyvärr lite för mycket av det dramatiska ibland och det liksom svänger över i någon sorts emo-heartbreak med texter som "I just need somebody to die for" tillsammans med vita rosor som kastas ut från scenen under hela giget

En halvtimme in i spelningen vägs det där upp av ett otroligt trumsolo som inledning på Sunday, och det är kul att se det så snyggt inbakat med ett synthband; vanligtvis tenderar det ju att vara rockers som satsar på sådana attityder och uppvisningar. När vi sedan är inne på extranumren drar de av Better than love som nästan får väggarna att skaka och taket att sprängas bort, och det känns som att Medis ska välta när publiken ropar och stampar in dem för ytterligare en encore. Sist ut är givetvis Stay och delar av publiken känns närmast extatisk – folk omkring mig gråter faktiskt, killar som tjejer. Men det finns ett visst mått av förståelse för den påverkan duons rejäla arrangemang har, och så tighta och bombastiska som de är i dagsläget känns det som att det bara är en tidsfråga innan de lirar på betydligt större arenor än såhär.

Ia Appelberg

Isak Strand ser ut som en blandning mellan Neil Young och Beck när han glider upp på scen i sin stora hatt, uppknäppta väst, slappa jeans, oversized t-shirt och långa hår. Med tydligt blås sätter man tonen, även om undertecknad eftersöker mer sväng i sektionen,  och grabben själv är härligt soft och spontan. Detta till trots är det konstigt nog lite väl stillastående på scen fast man börjar giget med sex musiker, och efter ett tag dessutom plussar på med Tingsek på synth och ytterligare en man i blåssektionen.
Tråkigt nog känner jag att ljudteknikerna inte spikar den här kvällen. Blåset ligger rejält högt och dränker ibland Strands sång, och det är väldigt synd för han har en magisk röst som verkligen fungerar med musiken. Hans egen akustiska gitarr har dock rätt nivå och tränger igenom precis så som hela publiken vill att den ska göra, men det blir lite brusigt och brötigt ibland.

Isak Strand vs. TOE håller till inom reggae/singer/songwriter/soul/jazz/blås-genrerna, och det är ganska mishmashat så här finns ingen tydlig tongång någonstans, men det låter ganska modernt och passar in lysande i rådande musikläge. Problematiskt med detta är också att det efter ett tag blir lite väl långrandigt att lyssna på samma sak om och om igen, oavsett hur levande Strand är på scen. Publiken verkar småtröttna den också, även om alla vrålar efter varje låt. Har man dåligt tålamod och lätt känner att saker blir tjatigt kan detta således vara en svår kombo, men samtidigt är grabben själv så obegripligt peppad och taggad att det definitivt kan vara värt att beskåda – han har energi för alla på hela Berns! Som knepig kontrast känns bandet inte lika utåtagerande och jag vill ha betydligt mer publikkontakt från dem. Det känns som att de står inneslutna i sin egen ogenomträngliga bubbla, och det blir svårt för oss att känna något djupare från dem. De är tekniskt kunniga och riktigt duktiga lirare, men jag saknar en mer genomträngande känsla.

Kvällens bästa: Waiting for you som har en riktigt mysig gitarrslinga (som tråkigt nog inte hörs så tydligt som jag skulle önska), Pick me up som tänder till publiken ordentligt, och Save my soul som är betydligt mer lågmäld än övrigt material och visar att Strand har en stadig röst och rejäla stämband, och alltså även klarar sig utan drag och blås.

Ia Appelberg

Irländska indiefolkbandet Villagers har en hel del häftiga grejer i bagaget från sina år som aktiva, trots att de "endast" släppt två plattor. Deras första skiva Becoming a jackal, från 2010, nominerades bland annat till Mercury Prize, de har agerat support åt Neil Young och turnerat med bland annat Tracy Chapman och Tindersticks. Gruppen som frontas av Conor O'Brien och gästade i fredags Debaser Medis i Stockholm med sitt intensiva och känsliga sound.

Det första som slår mig för kvällen är det makalösa ljudet som är helt utmärkt avvägt, ingenting tar över eller knuffar undan någonting annat. Visst, Debaser Medis kan det här med konserter och akustiken i salen är grym (personlig åsikt!), men idag klaffar verkligen allt. Inget instrument får ta överhanden och O'Briens röst ligger vacker och mjukt ovan allt sammans som en bädd av snö. All heder åt ljudteknikerna alltså!

Det andra som slår mig är hur otroligt mycket intensivare Villagers låter live än jag uppfattat dem på platta. Själva klangbilden med den akustiska gitarren i fokus är inte unik på dagens musikscen, men det låter betydligt tuffare och tyngre, malande och röjigt än jag förväntat mig. Och att Villagers inte är större är för mig obegripligt! Grabbarna är ju helt fantastiska på scen! Tyvärr har de hamnat lite i skymundan på grund av band som Mumford & Sons, Band of Horses och andra vilket är synd för dom har verkligen ett svårmatchat sound här. Utöver detta har O'Brien mig fullständigt trollbunden under hela spelningen med ett scenspråk som är makabert: han skriker, vrålar, studsar, skakar, hoppar på ett ben, dansar. Bortsett från det uppvisar gänget tydliga kännetecken så typiska för folkband från England och Irland: ödmjukhet och charm – inget onödigt fokus på bandmedlemmarna själva, de är här för att lira. Musiken är det man brinner för och så är det med det.

Trots allt detta känns publiken tråkigt nog obegripligt slö och det tar lång tid för dem att komma igång. Till slut undrar jag om hälften av dem ens förstått vilket lysande band de sett och vilken känslointensiv grej de varit med om! Attityden känns milt sagt indiepretto! Som att det är töntigt att gilla en spelning eller låt, pinsamt att dansa eller digga med i musiken. Nej, bandet förtjänar verkligen bättre än såhär! Visserligen är det tyngre, svårmodigare och mindre trallvänligt än annan radiosönderspelad indiefolkrock, men det är också betydligt mer spännande och actionfyllt. Live är Villagers ljudbild och scennärvaro bland det häftigaste jag sett på scen på länge. Spelningen är spöklikt magisk, om än med extranummer som lämnar en hel del att önska. Men under drygt en timme och tjugo minuter är jag helt hänförd!

Text & foto Ia Appelberg

Pugh Rogefeldt släppte 1969 en platta som skulle komma att förändra en hel del; "Ja, dä ä dä". Grabben skulle visa sig vara en pionjär inom den svenska rockgenren, han gjorde nämligen något som på den tiden var absurt – han sjöng rock på svenska!

När jag ser honom på Rival är han lite äldre än när första skivan kom, och han har således ett rejält rockbagage att plocka låtar ur. Kvällen till ära bjuds vi på en hel del gamla guldkorn, såsom Dinga linga Lena, Mitt bästa för dig, Stockholm och Bolla och rulla. Och hur skulle han kunna strunta i att spela Här kommer natten, trots att han inte framfört den på cirka 25 år?

Giget inleds dock med ett makalöst munspelssolo i Jag har en guldgruva, enbart ackompanjerad av publikens klapp som bastakt. Pugh ser avslappnad ut i jeans, kavaj, solbrillor, vit skjorta och vad  som ser ut som en keps med avklippt skärm. Inget skådespel här inte. Resten av spelningen drar Hasse Tholin på kontrabas, Mikael Lyander på trummor och Pugh på gitarr, givetvis. Det är en läcker uppställning, särskilt då det finns en pondus i kontrabasen jag finner svårmatchad. Lockande, sexig och hård på samma gång.

En sittande publik kan vara svår att engagera och gruppen gör så gott de kan utifrån de förutsättningar som finns. I mellansnacken är alla med på noterna, men det blir lite torrt under själva låtarna trots att de här herrarna är en trio tighta musiker. Kontrabasen skakar stundtals golvet under mina fötter, trots att jag sitter uppe på balkongen; det riktigt darrar hela vägen in i blodet. Trots detta är det först under andra halvan som det riktigt tänder till. Nu är nervositeten borta och publiken har blivit ordentligt varm och kärvänlig, något som tajmas in väl med två intressanta gäster: den ena är musikern Johan Lindström som ackompanjerar på steel pedal i Små lätta moln, och den andra är komikern och författaren Fredrik Lindström som gör ett föredömligt gästinhopp på trummor i Vandrar i ett regn och Hog farm. Utöver detta får vi dessutom höra en sprillans ny låt, Först in sist ut, som är skriven just för denna trio och som inte spelas in förrän i sommar!

På det stora hela är det här en mysig spelning. Som att sitta i farsans kök och lyssna på transistorradio. Det finns ingen absurd ljusshow eller stora tv-skärmar med videos och dylikt. Det är bara ett gäng sköna lirare som gillar att spela. Pugh snackar med oss som hemma i sitt eget vardagsrum, och berättar bland annat en anekdot från 70-talet som innefattar trubaduren Bernt Staf, vilket leder fram till dennes genombrottshit Familjelycka som lockar fram allsång från hela publiken. Det hörs att det är tre musiker som har kul på scen och det smittar av sig. Det är omöjligt att inte bli charmad, och mannen är avgudad av publiken: de tjoar och tjimmar, busvisslar och trampar takt, sjunger med och vrålar i ett sound man inte hör så mycket längre – den klassiska rocken, tillbaka till grunden, okomplicerad och kul. Man tänker att folk bara ska sluta tjata, lägga av och gnata och göra nå't schysst istället.

Efter framgångarna med Så mycket bättre, särskilt Mikrofonkåt, var det kanske inte så konstigt att Petra Marklund ville testa på musik på svenska. Så med sitt nya album Inferno i ryggen, vilket bland annat inkluderar hitsingeln Händerna mot himlen, intar hon Cirkus för en kväll och visar att hon har ett röstregister att räkna med.

Låt er inte luras av den stundtals alldagliga skivan, som kan bli både upprepande och tjatig, för live låter det betydligt tyngre och mer spännande. Det händer saker med ljudbilden i den bemärkelse att den är i fokus snarare än blir en del av kulissen: här finns mycket electropondus med trummorna rejält i centrum, och synthen har tillsammans med den tunga basen även den en framträdande roll vilket ger mer auktoritet till musiken. Det är tur att hennes röst är tillräckligt stark för att klara samklangen.

För Marklund har sannerligen en fullständigt makalös röst. Och den väljer hon att toppa med några riktigt tighta musiker. Överlag är ljudet ordentligt maffigt och det som låter platt på skiva låter istället fylligt, stort, luftigt och svävande live. Men visst gör ljusshowen verkligen sitt i att imponera. Den är rejält ambitiös för en show som inte satsar på varken skärmar eller andra avancerade prylar. Här väljer man att köra på mycket motljus och svarta siluetter, och det ser verkligen coolt ut med henne i förgrunden när hon är den enda med ljus på sig.

Tack vare allt detta formligen pulserar det i bröstet och publiken älskar henne, om än på sitt eget slöa sätt. Dessutom har hon en spännande scennärvaro som pricken över det berömda i'et. Men det finns risk för drygt en och en halv timmes upprepning när soundet är detsamma och takten likaså. Det är aldrig tråkigt att titta på, men i slutändan blir showen smått långrandig. Och jag begriper inte vad sjutton vi ska sitta ned för – här finns ett stort parkettgolv för oss att stå på om man bara vill låta det vara där.

På grund av detta tar det tid för publiken att komma till liv och saker händer först vid en låt som inte ens är Marklunds egen: Kärlekens tunga. Ironiskt nog är det det svagaste numret hittills. Hon fyller på med Di Levas Vem ska jag tro på, men det är samma sak där - hennes egna låtar är bättre än hennes coverversioner. Hon ser dock för cool ut på scen och det är svårt att inte falla för henne och allt mellansnack! Vilka fantastiskt underbara historier hon berättar; om Plura och att höra fel, hur allt började, och om hur hon träffade sin pojkvän (varpå hon lirar den mest känslointensiva låten hittills - Mycket mer okej att dö).

Om det bara handlade om hennes scenpersonlighet så skulle detta vara i hamn, för jösses vad sympatisk hon är. Tyvärr är det nästan totalt irrelevant: människor betalar pengar för att höra henne sjunga och framföra sina låtar och detta blir lite långrandigt, jag vill ha mer variation och spänning. Kanske är ambitionerna för höga, från båda håll? Samtidigt berör vissa låtar tusen gånger mer än jag förväntat mig. Förlorad värld rör mig till tårar och jag kan inte ens sätta fingret på varför, men här finns en tyngd och sårbarhet som inte existerar på plattan. Och precis när jag tror att de speciella guldkornen är avklarade drar hon istället av en obeskrivlig version av Mauro Scoccos Himlen som lämnar mig fullständigt mållös! Synd bara att allt inte når upp till samma nivå...

Ia Appelberg

Och med det menar jag Johan T Karlsson, aka Familjen. Sprungen ur Hässleholm slog han igenom stort 2007 med en mix av electro och tunga beats, och med sin lena, skånska dialekt var han svår att motstå; vem minns inte "Det snurrar i min skalle"? I dagsläget har han släppt tre fullängdare och är nu ute på turné och lirar låtar från nya plattan Allt på rött.

I lördags spelade Familjen på Strand i Stockholm, tillsammans med Andreas Tilliander på synthesizer och Per Nordmark på trummor. Med en speltid på drygt 50 minuter var det visserligen den kortaste konsert jag någonsin bevistat – men det var också både intimt och intensivt. Den mjuka electropop han kör passar perfekt för den här lokalen: litet och pulserande. Basen är samtidigt ibland så tung att det känns som ett knytnävsslag i magen, men det är schysst att för omväxlings skull få se en så liten spelning pressa gränserna.

Hela konserten känns som en psykedelisk dröm som är både mjuk och tung, dunkande och smekande. Som en antydan av en annan dimension, en flyktig kyss. Synthslingorna är snälla och kan nog vagga in dig i falsk trygghet, för Familjen pressar på rejält när tillfälle ges. Trumhinnorna får sig stundtals en rejäl omgång och basen har inga problem med att överrösta mina tankar.

Familjen ser bekväm ut på scen i vanlig svart t-shirt, inget spektakulärt. Han går upp och kör sin grej, här förekommer inga försök att linda in det i någonting annat än vad det är, ingen illusion om att det är större än vad det är. Det känns uppriktigt, genuint. Skånskan smeker dig mjukt på kinden, och det känns som att komma hem. Han meddelar att vi just hört sista låten, och sedan tackar han för att vi kommit, skakar hand med alla längst fram. Det var en lite väl kort konsert kan jag tycka då det definitivt finns mer bra material, men det är som man brukar säga: Slutet gott.