I den här artikeln tar Benny Nilsson vid och fortsätter berätta om krautrockens oförminskade inflytande på dagens musik. Artikeln publicerades ursprungligen i H&M nr 11/2021. Den sista och fjärde delen i artikelserien, finns i H&M nr 3/2022, som kan köpas/läsas här bredvid/under.
Monotoni, 8-minuterslåtar (med ett ackord), experimentlusta, udda instrument som mellotron och tvärflöjt, analoga syntar och trummisar som försöker likna trummaskiner. Beskrivningen av den genre som kallas Kraut har av ovan nämnda skäl aldrig legat på topplistorna, och kommer inte att göra det heller. En genre som föddes i Tyskland och fick nedlåtande sitt namn av en engelsk journalist: Kraut användes flitigt som öknamn på tyska soldater under 1900-talet: ”surkålsätare”. Tyskarna själva har aldrig varit speciellt förtjusta i termen, de föredrar Kosmische Musik, men Englands makt över (pop)musiken är och har förmodligen varit större än något annat lands.
Med band som NEU!, Can, Amon Düül II och Tangerine Dream blev tyskarnas egna progg- och experimentstil känd globalt på 70-talet. Idag lever musiken vidare i hela världen: i Japan (Minami Deutch), Sverige (Les Big Byrd, Paper, Audionom, Chicken El Diablo), USA (Moon Duo, Electric Wurms), Kanada (Holy Fuck), Storbritannien (Fuyagi & Myagi, Kosmische Läufer, Warm Digits), Frankrike (Zombie Zombie, VoX LoW), Belgien (Go March, Motorik), Finland (Circle) Norge (Salvatore, Electric Eye), Chile (Föllakzoid) och naturligtvis Tyskland (Krautwerk, Camera), för att nämna några.
Lika okommersiell nu som då. Ett exempel är svenska Les Big Byrd, med medlemmar från Caesars (Palace), Teddybears STHLM och Fireside, där det första nådde stora framgångar internationellt (jag hör fortfarande "Jerk it Out2" spelas på NHL-matcher i Nordamerika). Så när Jocke Åhlund börjar spela kraut istället för garagerock, vet han säkerligen att publiken blir fåtaligare. Men utövare av krautrock är ointresserade av vad som händer på ekonomiavdelningen. Tack för att det finns sådan musik fortfarande!
För drygt ett decennium sedan hölls några krautrockfestivaler på Kägelbanan i Stockholm, där man kunde se och lyssna till klassikern Faust, nyheterna Audionom, Salvatore och El Chicken Diablo bland några. De visade att intresset i Sverige var där, kanske för att krauten är närbesläktad med den svenska proggen, läs Träd Gräs och Stenar.
Men det som är signifikant för den mesta och bästa ny-krauten är dess fokus på monotoni och repetition mer än det experimentella och improvisatoriska. Stadiga 4/4-slag (kallad ”motorik”), hypnotiska, ”droniga” rytmer och gitarrvägg. Det sägs att Karl Dinger i Neu! började låta baskaggen gå lika ofta som hi hat-slagen, en spelstil som uppfattades som maskinlik och som influerade till exempel Steve Morris i Joy Division. Fills var ointressant, det gällde att hitta ett särpräglat komp och som hamrade in (!?) budskapet i lyssnaren. Man mal gärna på i 7 minuter med samma ackord utan sång. Om sång förekommer, förekommer den ofta sparsamt och ganska lågt i mixen. Och där det förekommer melodier, är det inte sången som står för den, utan en gitarr eller synt. ”Men det händer ju inget”, sade min salige far, som ju helst lyssnade på jazz och visor. Men det som händer, är att malandet så småningom försätter lyssnaren i något slags tillstånd, kanske ett transliknande sådant.
”det som händer, är att malandet
så småningom försätter lyssnaren
i något slags tillstånd”
Kraut angränsar till andra genrer, till exempel Space Rock och diverse psychedelia, samt shoegaze, många band och artister skulle säkert protestera mot att sättas in i någotdera facken, men människans behov av att kategorisera är evolutionärt alstrat, vare sig det gäller om det bäret är näringsrikt eller giftigt, eller om det du lyssnar på är kraut eller shoegaze… Att kategorisera har varit livsnödvändigt för överlevnad, och det liksom spiller över till alla områden.
Kosmische Läufer försökte lura lyssnarna med sitt debutalbum ”The Secret Cosmic Music of the East German Olympic Program 1972-1983” med en full bio på hemsidan, där Martin Zeichnete intervjuades om sin tid på den tyska krautscenen. Förmodligen ligger Edinburgh-musikern Drew McFadyen bakom (alltså nutid), med ett tyskt 70-talssound som drar växlar på inte minst Tangerine Dream och Harmonia. Bluff eller inte? Mycket bra hur som helst.
Jag gillar sådana fiktiva inslag i musiken. ”Äktheten”, det så omdiskuterade begreppet inom musik och konst, problematiseras. Japanska Minami Deutsch gjorde en briljant spelning på Slakthuset i Stockholm för några år sedan. Kontrakterade av ett svenskt indiebolag, kunde man ibland höra ekot av band som Kebnekaise, men mestadels malde de på, ackompanjerad av psykedeliskt ljus som fortplantade epilepsiframkallande reaktioner hos publiken (nåja, kanske mest hos mig). Underbart. Paper är ett svenskt band som driver upp tempot, med en hårt arbetande trummis som tar ”motorik” till sitt yttersta. Aldrig har jag sett en så tröttkörd musiker efter ett gig, knappt orkandes upp från trumpallen efteråt ...
Ja, krauten hittar nya väger fram i undervegetationen.
På Spotify har jag ställt samman en spellista, sök på ”Ny-Kraut”.
Benny Nilsson