Hög trådlös prestanda

Marshalls hörlurar tas till övervägande del fram av Stockholms-kontoret, centralt (!) beläget mitt i Stockholm, och utvecklingen av den nya generationen Monitor III A.N.C tog vid samma dag som förra modell II släpptes! Även om utseendet i mångt och mycket är sig likt, har mycket hänt, som den utökade batteritiden på hela 70 timmar med ANC aktiverad; de nära på 100%-igt reptåliga kåporna; en ny innerbygel för att motverka onödigt tryck; nya öronkuddar med ett yttre, mjukare material som bättre formar sig efter huvud men också glasögon; en ny rund, inuti plyschklädd bärväska.

Liksom Sony gjort på sin senaste M5-version av WH-1000X, väljer även Marshall att jobba med en mindre driver den här gången, med 32 millimeters storlek. Hörlurarna kan förutom via Bluetooth, även anslutas via USB-C-kontakten. Bluetooth-versionen är höga 5.3 och förutom SBC och AAC finns stöd för kommande LE Audio och Auracast.

Med mera med mera, kan man säga. Samtidigt som prislappen gått upp till 4.000 kronor, vilket placerar Marshall i ungefär samma prisläge som marknadsledande Sony WH-1000XM5.

Det var hög tid för danska Bang & Olufsen att följa upp den numer rätt ålderstigna toppluren H95, som kostade lite mindre än 10.000 kronor. Nya Beoplay H100 har lånat placeringen av den högra lurens stora ring för volymjustering, men även den vänstra lurens inställning av ANC/ambient-nivå. Med god återkoppling via små klick.

Det här är en lyxlur utöver det vanliga, med en prislapp som matchar ambitionsnivån, på hela 17.000 kronor.

Förutom det lyxiga utförandet och den förhoppningsvis högklassiga ljudåtergivningen, får man för pengarna en helt och hållet uppgraderingsbar hörlur, vilket ligger i linje med bolagets cirkulära ambitioner, vilket man också tidigare visat i och med återköpen, uppfixningen och återförsäljningen av både skivspelare och CD-växlare.

Bluetooth-versionen är även här höga 5.3 men mer högupplösta codecs låter vänta på sig till en uppdatering tänkt komma våren 2025. Elementen håller en storlek på branschstandarden 40 millimeter, men material i titan sticker helt klart ut.

Det är bra passform på B&O-lurarna, men de trycker ganska mycket från sidorna, vilket kan ge upphov till visst skav, inte minst med glasögon på. De har en otroligt fin taktil känsla med de båda vridreglagagen på respektive hörlurskåpa (volym på den högra; grad av ANC/medhörning på den vänstra) men också bra touch och dubbla knappar med samma funktion: ANC samt manuellt av/påslag (1 sekund) samt parningsläge för ytterligare en enhet (5 sekunder).

Allt är utbytbart, själv kan man byta kuddar och båge, som sitter fast med magneter, och kuddarna kan råka åka av vid snabb och småhafsig hantering.

De här lurarna har samma lyxigt härligt taktila känsla som man får av annan utrustning av allra högsta klass, vad gäller material, finish och funktion, vare sig vi pratar förstärkare, bilar, klockor, skruvdragare eller cyklar. Och då har jag inte ens nämnt fodralet!

Jag brukar nästan aldrig använda dessa, då de mjuka inte skyddar så mycket och de hårda är för klumpiga och tar för mycket plats. Läderfodralet som följer med H100 känns bara rätt och väldigt lyxigt. Det är förvisso ganska högt men samtidigt platt och glider gärna ner i väskan på resa. Det är en sanslös kvalitetskänsla på det här fodralet.

Den centrala teknikdelen hos H100 heter Amadeus och motsvarar Mozart-modulen som återfinns i bolagets högtalare. Även denna liksom batteriet kan bytas ut och uppdateras för en i princip 100%-igt uppgraderingsbar produkt.

Ljudet på H100 före den första och massiva uppdateringen är bra, men kanske inte himlastormande. Uppdateringen ger även högre SPL, speltid och förbättrad touch och en hel massa annat. Röststyrning och en del annat ska tillkomma senare.

I grunden är H100 tonalt mycket neutrala med bra detaljering och skärpa. Absolut inte vassa, men heller inte (små)varma som exempelvis Marshall men för all del även WH-1000XM5 från Sony. B&O är enligt hörselminnet mer lika Sonos Ace till ljudkaraktären, skulle jag säga.

Det blir hur som helst ett avgjort bättre, kraftfullare och mer fullvuxet ljud efter uppdateringen. Mer muskler men fortsatt bra homogenitet och detaljering.

Via en egen ”knapp” i appen kan man välja Omslutande Rumsligt Ljud, endera från vanligt stereoinnehåll eller Dolby Atmos-spår (långt tryck för att byta) från exempelvis Tidal eller Apple Music. Man kan även välja headtracking. Jag skulle beskriva skillnaderna som rätt små, men visst kan det vara lite kul. Det är också mycket källberoende: jag fick betydligt mer Atmos-effekt från Mind Games med John Lennon jämfört med Zappas Don’t Eat the Yellow Snow.

Det är faktiskt skönare och mindre tryckande passform på Marshalls helt nya Monitor-lurar, inte minst med glasögon och den mjuka, yttre delen av kuddarna, som liksom ”smetar ut sig” runt öronen. Det är mycket effektivt men blir också ganska varmt med den täta, mjuka kopplingen. Och lurarna är lika mjukt ihopfällbara till en boll som tidigare, och matchar den härligt runda och invändigt plyschklädda lådan. Färg på plyschen? Rött, så klart!

Även här finns väldigt bra (knapp)styrning med den mycket effektiva Marshall-vippan för de viktigaste funktionerna som volym, spårhopp, play/paus och svara. Det finns två ytterligare knappar, smart placerade på respektive lurbygels nedre, bakre del: den fritt dedikerbara M-knappen (till exempel Spotify Tap, Soundstage eller annat) till höger samt ANC/ambient-val till vänster. Kuddarna kan bytas och sitter med lättskött bajonettfattning.

Marshall imponerar verkligen direkt ur lådan, med en varm och trevlig men också engagerande och detaljerad musikåtergivning, som visst är aningens (bas)hissad och definitivt på den fylligare delen av (ljud)skalan, men med en totalåtergivning som ändå måste klassas som rätt tonalt neutral.

Ja, jag uppskattar verkligen den här i grunden varmt musikaliskt medryckande approachen till ljudåtergivning som Marshall presterar.

B&O är förvisso betydligt stramare och har mer tryck i transienterna och en mer samlad bas, men visst, även en mer uppenbart detaljerad återgivning. Inte minst uppåt i frekvens, där såväl höga gitarrtoner som hi-hat återges mycket tydligt men framför allt väldefinierat och naturtroget utan hårdhet eller onödig hissning.

Marshall har en egen funktion för större ljudbild kallad Soundstage, som faktiskt ger ett mycket bra, välbalanserat resultat med breddad ljudbild, vare sig jag spelar Atmos-spår från Tidal eller normal 2-kanalsstereo.

Marshall dämpar bort mindre mer högfrekvent buller jämfört med B&O, och den förstnämnde Marshall-luren ligger på ungefär samma bullerdämpande nivå som Sonos Ace från sommarens test i nr 7-8.

Sonos sitter också, tack vare de större kuporna, skönare än B&O, men ljudmässigt är dansken vassare, med en framför allt piggare och mer öppet detaljerad återgivning av musiken. Ja, riktigt bra och nära de ljudmässiga topplurarna från B&W, möjligen även Focal.

Ja, den förre, B&W Px8, fanns faktiskt på plats för en snabb jämförelse, och presterar på många sätt och vis en helt annan typ av återgivning jämfört med B&O, med marknadens mest kraftfulla musikåtergivning, med djup och kraftfull basåtergivning, och som sagt, en annan typ av musikpresentation.

B&O är betydligt öppnare och på många sätt tydligare och mer uppenbart detaljerade, med tydlig, väldefinierad bas, men utan samma massiva tyngd och pondus som engelsmannen besitter. Dansken tar sig ändå in på den ljudmässigt topp-3-listan tillsammans med den här jämförda B&W Px8 och Focal Bathys.

Pratar vi pris/prestanda och allmän funktionalitet är det däremot svårt att förbise Marshalls nya Monitor-lurar, som är tåliga, smidiga och sköna att bära, där den låga vikten också spelar en avgörande roll.

Ja, Marshalls lurar väger in på låga 250 gram där B&O tillhör det tunga gardet med sina modiga 378 gram. Sonos och B&W som vi jämfört med här, väger båda in på 320 gram. Och även om fördelningen spelar stor roll, är totalvikten ändå avgörande för det långvariga, portabla bärandet.