Ren, råstark och självsäker – Fynes bredaxlade bjässe vänder upp och ner på mycket och ger uttrycket retromodern ny innebörd. Det här testet var tänkt att publiceras i det inställda Hifi & Musik nr 9, se notis här intill.
När Fyne Audio dök upp 2017 var nyheten en smärre hifi-skräll. Skälet var att företaget startades av tidigare nyckelpersoner hos klassiska koaxialspecialisten Tannoy, inklusive en tidigare chefsingenjör.
Nystarten berodde främst på att den 100-åriga firman 2015 togs över av Music Group (ägare av bland andra Behringer) och snabbt flyttade i princip all produktion till Kina. Fyne ville istället ha kvar merparten av tillverkningen i Skottland och fortsätta att utveckla 2-vägselementen (point-source) till nästa nivå, med ny teknik och avancerade material.
På rekordtid kom Fyne med ett pärlband av modeller och idag har man runt 26 stycken fördelade på fem olika serier. Samtliga är konstruerade kring firmans IsoFlare-teknik, alltså koaxialelement med magnesium- eller titan-diskanter och ny waveguide-teknik utvecklat av Dr. Paul Mills, Tannoys tidigare chefstekniker.
Tannoy har inte bara varit kända för sina koaxialelement (Dual Concetric), utan också för sina veckade och bakåtriktade så kallade ”compound horn”, men Fyne har (än så länge) enbart satsat på basreflexlösningar. Där handlar det om ett eget, nedåtriktat spridningssystem för jämnare utbredning av basen. I de tre toppserierna har man dessutom kostat på med kryobehandling av filtren – alltså inte bara de enskilda komponenterna.
För att tydligt markera sig skilde sig Fynes första modell radikalt från Tannoy. F1 som serien talande nog hette, är fortfarande firmans flaggskeppsserie och består av elegant höga, cylindriska byggen i utsökt möbelfinish. Efter det fylldes det på med mer överkomliga och konventionella modeller, ofta med extra baselement.
Men i den allt hetare retrotrenden tog man 2022 fram Vintage Classic. Serien osade Old School och påminde om Tannoys 60- och 70-talsmonitorer, men med nedåtriktad portning i stället för framåtriktad. Två år senare löpte man linan ut med Vintage Classic Gold, en serie med stora, lyxigt hantverksmässiga träkabinett som andas Tannoys prestigemodeller. Men alltså utan veckande bashorn.
Alla som hört olika 2-vägselement som Tannoys Dual Concentric, KEF Uni-Q, Technics eller TAD:s extrema beryllium-koaxer vet att tekniken har några unika och mycket lockande kvaliteter. Rätt utformat ger det nämligen en unikt punktformig och mycket jämn spridning i både vertikal- och horisontalled. Men det handlar inte bara om jämn spridning, för tekniken har också potential till närmast perfekt tids- och fasintegritet. Sammantaget är det också skälet till att 2-vägs koaxialhögtalare sedan decennier har använts som kontrollmonitorer i studiosammanhang.
En vanlig kritik har dock länge varit att baskonen ger diskanten en vibrerande hornladdning som inte bara ger reflexioner utan också modulerar diskantljudet. Det är ett av skälen till att exempelvis TAD men också KEF inte gett sig på stora, koaxialelement, utan fokuserat på mindre och plattare koaxialelement säg runt 5–6 tum och med arbetsområde ner till runt 300–400 hertz i basen.
Vi har provat Fyne Vintage Classic XII, den största i serien och med ett 12-tums koaxialelement. Fynes koaxialteknik kallas IsoFlare och sägs främst skilja sig från Tannoys Dual-Concentric genom att diskanten arbetar i en annan, enklare men renare waveguide med noggrant datoroptimerad geometri för större och jämnare spridning med mjukare övergång till baskonen.
Diskantelementet är större och går dessutom konsekvent djupare än hos Tannoy. Baskonen hos 12-tummaren är gjord i bearbetad pappersfiber och den mittplacerade och djupt liggande diskanten, gjord i en titanlegering, är på närmare 3 tum.
Vi brukar lite slentrianmässigt slänga oss med uttryck som ”ljudvägg” och ”wide screen” för att beskriva en stereokänsla utöver det vanliga. Men sällan har väl den beskrivningen passat in bättre än på Classic XII, vars generösa och kaxigt självklara spelstil går utöver det mesta. Ja, de här 12-tummarna gav sannerligen uttrycket ”storskalig” en ny och mäktig innebörd där instrument och sångare fick helt realistiska proportioner.
Inte bara skalenliga utan också fysiskt nästan spökligt påtagliga med tyngd och klippfast stabilitet i rummet. Trots att högtalarna rent mätmässigt inte gick mycket djupare än strax under 30 hertz, gjorde renheten, spänsten och den totala kontrollen att de kändes hotfullt avgrundsdjupa.
Snabbheten och sättet basen kopplade grepp om rummet var något helt utöver det vanliga och påminde mer om sättet basar i öppen baffel kan låta lätt och ledigt, men ändå brutalt attackvilligt. Svårt att beskriva, men här handlade det om en torr, artikulerad basåtergivning utan den eftersläpning som reflexlösningar ofta lider av. Hos Fyne kunde basen i stället kännas både snärtig och obesvärat attackvillig och samtidigt ge en hotfull svärta också på låga nivåer.
Men tro nu inte att det bara handlar ett par imponatorpjäser som spelar med stora, breda penseldrag. Nej, här fanns också ett millimeterexakt, distinkt utmejslat fokus som med välgjorda inspelningar i äkta stereo kunde leverera ett exakt, reliefartat och helt trovärdigt djupperspektiv.
Visst hade vi förväntat oss storskalighet och rejält bastryck, men inte den här nivån av luftigt finstilt och exakt detaljskärpa. Så om utseendet var lite murrigt insuttet, men trivsamt ”Old School” så var ljudet allt annat än retro. Nej här handlade det om återgivning av en kaliber som kunde mäta sig med vilken annan modern högtalare som helst i prisklassen.
Och frågan är vilken man föredrar för helheten, punktformigheten och den blixtsnabba tajming Classic XII besitter är svårslagen och kan lätt få också mycket avancerade högtalare att plötsligt kännas märkligt splittrade i ljudet. Den storskaliga och omslutande livekänslan är omisskännlig och du glömmer snabbt att du lyssnar på hifi. Så pass att det ibland blir en nästan brutalt verklig och rumslig konsertupplevelse!
Högtalarna kostar förstås därefter, men en förmildrande omständighet är att den höga känsligheten och lätta lasten gör att du inte behöver kosta på med en effektstark (dyr) förstärkare. Talar vi om ett inte allt för stort rum kan en liten 20-wattare blåsa öronen av dig!
Glöm allt vad retro och nostalgi heter, för de här 12-tumskommoderna ger en realism, närvaro och ta-på-känsla som andra högtalare bara kan drömma om. Med andra ord en högtalare som utmanar många inrotade hifi-sanningar och som du måste försöka provlyssna, även om du inte har råd. För egen del känns det som att det bara får bli koaxer i fortsättningen. 12:or eller 15-tummare!
Sa vi att modellen dessutom är löjligt allround? Passar allt från tung dubstep och bredbent rock till den mest skira barockmusik.
Text Mats Meyer-Lie Mätning H&M Bild H&M, Fyne Audio
+
Storskalig precision
Lättdrivna
Retrosnygga!
-
Det uppenbara: lite otympliga...
Fyne Audio Classic XII
Pris 115.000 kr/par
Princip 2-vägs koaxial, basreflex
Diskant 2,95 tum/75 mm titan, kompression
Bas/mellanregister 12 tum/30 cm papper/fiber
Delningsfrekvens 750 Hz
Justering ±3 dB HF-nivå: 750 Hz–26 kHz, Presence: 2,5 kHz–5 kHz
Nominell impedans 8 ohm
Angiven känslighet 96 dB
Kontakter 2 uppsättningar, bi-wire
Mått (BxHxD) 55x94x42 cm
Vikt 55 kg/styck
Info hifi-agenten.se, fyneaudio.com
Kringutrustning
Digitalsignal Denon DCD-300NE, WiiM Ultra
Förstärkare Denon PMA-3000NE, Burmester 956 Mk.2, Hegel P30
Kablage Nordost Heimdall 2, Jorma Audio