Här kommer ännu en recension som skulle varit med i inställda nr 9, med Fredrik Norbergs nya band The While. En riktig popkaramell, enligt Tomas Grip.
Om man – som jag – anser att Popsicle är Sveriges bästa och mest underskattade popband genom tiderna bör man lystra nu.
Även om Andreas Mattsson gett oss mängder av fantastiska låtar både som låtskrivare och artist efter det att Piteå-bandet släppte sin svanesång ”Stand up and testify” 1997, så har man ju saknat Fredrik Norbergs låtar, sång och patenterade gitarrmattor. Visst: han gjorde fin pop på svenska med Bergen, men det landade ändå rätt långt ifrån det som Popsicle gjorde.
Men gud hör bön och nu finns plötsligt The While.
Allt tog sin början en kulen novemberdag för två år sedan.
Fredrik Norberg hade länge gått och suktat efter en viss Fender Telecaster ’78, och precis den här dagen klev han in i musikaffären för att prova den.
Kärleken blev omedelbar, köpet ett faktum och snart infann sig suget efter att larma i replokalen igen. Men för att göra det krävdes låtar – poplåtar på engelska – och det tog inte lång tid förrän Norberg hade ett gäng högoktaniga popkarameller på fickan.
Sedan några år tillbaka hade Popsicle börjat göra en och annan livespelning och på dessa träffade Norberg ett gäng entusiaster i powerpop-bandet The Genuine Fakes, med Johan Bergqvist i spetsen. Namnet hade de tagit efter en av Norbergs Popsicle-låtar och eftersom de redan var samspelta så frågade han om inte de ville testa att spela det nya materialet med honom?
Sedan rullade hjulen fort och nu är alltså debutalbumet här. En skiva som tillsammans med Van Morrisons senaste mästerverk är min mest spelade i sommar.
I Popsicle var Fredrik Norberg lite av vad Raymond McGuinley är för Teenage Fanclub: alltid en smula i bakgrunden och hans låtar blev sällan singlar. Ändå så viktig för bandets sound och alltid med ett par underskattade rökare på varje album. Nu när han tagit steget ut som given centralgestalt verkar dessutom låtskrivandet ha vässats ytterligare.
Visst kan man säga att The While är en musikalisk fortsättning på Popsicle, men ändå inte: soundet känns igen och musiken är samma svårdefinierbara pop (är det indie, powerpop eller rätt och slätt gitarrpop? Ingen vet, men det är tidlöst och faktiskt ganska oefterhärmligt), men förutom att låtmaterialet skiner så gör bandet sitt till: här finns en del körer och harmonier som saknades i Popsicle och produktionen känns lite luftigare.
Om Popsicle inte åkt ut i skogen för att spela in sin tredje platta med Niclas Frisk i producentstolen, hade den kanske kunnat låta så här, tänker jag mig. Och så att inga missförstånd föreligger: även det är naturligtvis en makalös skiva.
Nu vet ni vad ni behöver veta. Se nu till att avnjuta de tio spåren, som samtliga är av gyllene singelmaterial.
Tomas Grip
The While
ENDAST STREAMING
****