Hörlurstillverkarna går förmodligen upp i vikt just nu. Länge har de stretat och propagerat för sina fantastiska hörtelefoner, och mötts av ett ganska svalt intresse. En del har kroknat och vikt av från kursen, men de som är kvar har fått bevittna hur myntet till slut trillade ner, och hörlurar blev lika gängse som Foppatofflor ute i stugorna. Ett självgott "vad-var-det-jag-sa?" hörs således från chefsrummet på hörlursfabrikerna, och många kan kosta på sig att luta sig tillbaka i gungstolen och klappa sig förnöjt på magen i jul.
Här på redaktionen är bilden av nutiden på gränsen till övertydlig. Vi sitter här inom armlängds avstånd från varandra och filar på våra formuleringar, och tittar sällan upp. Just precis nu sätter Magnus på sig sina hörlurar, och återvänder till den sköna lugna värld som får honom att formulera sig mest genomtänkt och begripligt. Jonas Olsson trivs bäst i sina gaming-lurar med inbyggd surround om man vill. Mats kör numera konsekvent med NOCS NS600 Crush, 2-vägs in-ear (han skall alltid vara värst!). Och själv avnjuter jag ett par Sennheiser Momentum.
Joe Grado sitter säkert. Fridfullt förnöjd med sin senaste skapelse – en lillasyster i Professional-serien – den kompakta och kaxiga PS500. Den ser ut som ett par Grado-lurar alltid gjort. Plain Vanilla, direkt från telegrafstationen.
Professional-serien vänder sig till dig som vill ha ett tydligt monitorverktyg för att kunna mixa eller bedöma mixar. Antingen som jobb, eller bara av rent intresse. De är öppna i konstruktionen, och har ett ventilerat membran som jobbar mot en luftkammare som huserar bakom membranet. Den här luftkammaren har enligt Joe Grado betydelse för hur hörluren låter när man spelar musik på den. Kan det vara så?
Vi gör en jämförelse. Vi antar att du har tre olika salladsskålar i skåpet hemma. En i glas, en i metall, och en i trä. Lyft ner dem och ställ dem på köksbänken. Ta upp den första, håll den mot ansiktet (som ett hockey-ansiktsskydd) och ropa "Hallå!". Notera hur din röst låter. Upprepa sedan med metallskålen och träskålen. Håll på så här i fem timmar, och för noggranna anteckningar hela tiden...
Du märker förmodligen omedelbart att din röst klingar olika i de olika "ljudmiljöerna". Och genast har du en lite större förståelse för att Joe Grado väljer att tillverka sina lurar i olika material. Samma ljudskillnader kan man få fram hos skivspelare, förresten, beroende på vilket material man till exempel väljer för skivtallriken. Håll upp den, och ropa "Hallåååå!" så ska du se...
För att få fram hur Grado PS500 låter, väljer jag att jämföra den dels med näst-värstingen i Reference-serien: Grado RS2, som kostar samma peng, och även med en annan gammal känd klassiker som jag vet att många lyssnar till där hemma: Sennheiser HD650. Den kostar precis hälften, men får ändå vara med som jämförelseobjekt.
Alla lurar får genomgå en veckas gymnastikpass runt varsin kudde till att börja med. Därefter behandlar jag hörlurskablarna med antistatspray och påbörjar sedan lyssningen. Båda Gradolurarna har en känslighet på 98 dB och en impedans på 32 Ohm, så där är det bara att växla lurar "i farten". Sennheiser HD650 har högre känslighet, men också betydligt högre impedans på 300 Ohm, så jag låter dB-mätaren fastställa rätt volym med hjälp av rosa brus. Det är lätt ordnat.
Nu har vi tre olika "sallads-skålar" att lyssna till. PS500 har en "hybrid-kammare" med mahogny inåt och metall utåt; RS2 helt i åldrad mahogny, och HD650 i hårdplast. Alla tre får kategoriseras som helöppna, och låter därför precis lika mycket utåt som inåt. Ingen höjdare på tåget eller bussen alltså. Hemma är en annan femma.
Jag börjar med att lyssna på Toni Holgerssons nya skiva "Sentimentalsjukhuset". En lågmäld och välproducerad skiva med närkontakt både till instrument och sång. Grado PS500 målar upp en varm och intim ljudbild, och det är lätt att föreställa sig en lite trång studio med blick-kontakt mellan musikerna. Texten är lätt att följa, och gitarrplocket låter sprött och följsamt. Jag växlar över till RS2:an och kör samma låtar. Den har ett lite lättare anslag än PS500, och en något ljusare röstklang. Dock är det minst lika intimt och välavvägt, kanske till och med ännu lite mer nyanserat i mellanregistret. Även om bastrumman nu låter mer som en 18-tummare än en 22-tummare.
En kontroll-lyssning mot Sennheiser HD650 visar att båda Grado-lurarna är mer nyanserade i toppen – de låter mer levande och ger mig mer information från inspelningen. Perspektivet är mer direkt på i Grado än i Sennheiser, som tar ett par steg tillbaka och låter dig iaktta det musikaliska sceneriet lite på distans.
Lite kaxigare tongångar i form av diverse hårdrock brukar kunna avslöja brister hos en del hörlurar. Death Destruction är informationstät musik med blixtsnabba synkroniserade passager för alerta musikanter, som svärfar uttrycker det. Det gäller att hänga med. Grado PS500 gräver förvånande djupt, och hänger riktigt bra med även när alla spelar så fort det går samtidigt. Full sprutt. En bra lur för hårdrock, måste man säga.
Grado RS2 förmedlar samma musik på ett lite prydligare sätt. Fortfarande med liv och lust. Och helt godkänt. Men inte med samma köttklubba som PS500. Istället för att headbanga, lyssnar jag noggrant och konstaterar lite nyktert: "Jaha, ja. Trevlig ungdomsorkester, det där." Inspekterar man skillnaden i uppbyggnad mellan de två lurarna ser man snart att den metallklädda kammaren bakom membranet är dubbelt så stor på PS500. Större magnet, mera motor, ger mer pondus och dynamik, och det är precis vad som behövs för att få igång engagemanget vid hörlurslyssning av tung musik.
Jag jämför även med Sennheiser HD650, och konstaterar att den inte riktigt är på hemmaplan med tung rock. Den trivs mycket bättre med akustisk musik, röster och finstämda klassiska kompositioner. Med rock blir den lite som samhällskunskapsläraren på dansgolvet på skolfesten. Lite pliktskyldig, med ett stelt leende. Grado rockar obekymrat och glatt med fin dynamik i basen.
Lite långsammare kompositioner som The Orbs electronica med David Gilmour-samplingar ställer andra krav på hörlurarna. Det gäller att bygga upp en konstant trycksättning av basen, och projicera melodierna så fritt som möjligt ovanpå den. Här lyckas Grado PS500 förvånansvärt bra, med riktigt bra pondus. RS2-luren är mer kokett, och koncentrerar sig mer på melodin och instrumentklangerna än bottenoktaven. HD650 får också godkänt här – de trivs bra med stämningsmusik med lite lugnare tempo.
Ingen av de här lurarna är i första hand tänkta att ta med på tunnelbanan eller bussen, för de läcker alldeles för mycket för att hålla medtrafikanterna lugna. Men Grado-lurarna är förvånansvärt medgörliga vad gäller själva drivningen. Du kan alltså förvänta dig riktigt vettig ljudkvalitet även om du bara kopplar in dem till din bärbara musikspelare. Det går inte lika bra med HD650, dock. Den behöver en riktig hörlursförstärkare för att komma igång. En mer utpräglad hemma-lur alltså.
Designen är beprövad, men tekniken är förfinad. Kan du komma överens med Grados lite råa design och få till en acceptabel komfort, så kommer du med stor sannolikhet vilja bära dem ofta. PS500 är ett mycket högupplöst verktyg för mixning och på samma gång en underhållare av rang. En fin balansgång! Den är förvånande bra även med bärbara källor, men blommar ut helt om du har en extern hörlursförstärkare till hands. Se där – önskelistan klar på ett kick!
Av Ludwig Swanberg
Grado PS500
Pris: 5.990 kr
Princip: Öppen
Hybridkammare i metall och trä
Talspole och signalkabel i UHPLC-koppar
Frekvensomfång: 14 Hz – 29 kHz
Känslighet: 98dB
Nominell impedans: 32 Ohm
Pris 5.990 kr
Grado RS2i
Pris: 5.990 kr
Princip: Öppen
Kammare i åldrad mahogny
Talspole och signalkabel i UHPLC-koppar
Frekvensomfång: 14 Hz – 28 kHz
Känslighet: 98dB
Nominell impedans: 32 Ohm
Info www.emnordic.se
Sennheiser HD 650
Pris: 5.990 kr
Princip: Öppen
Frekvensomfång: 10 Hz – 39500 Hz
Känslighet: 103 dB
Nominell impedans: 300 Ohm
Info www.sennheisernordic.com