Superkonserten!

Fleetwood Mac är en av världens allra mest framgångsrika blues-, pop- och rockgrupper. Bara succéskivan ”Rumours” från 1977 lär i ensamt majestät sålt mer än 30 miljoner exemplar, vilket ger bandet en hög placering bland världens alla storsäljare. Solklar etta på just den listan, är Michael Jacksons ”Thriller”, där man pratar om siffror runt 65 miljoner exemplar. På den här listan, spöas man också av AC/DC, Meatloaf, Pink Floyd, Eagles och soundtracket till ”Bodyguard” (som bland annat gjorde Nick Lowe ekonomiskt oberoende för lång tid, eftersom han skrev (Whats so Funny About) Love, Peace and Understanding). Men en hedrade 6:e-plats är ju inte illa pinkat.

Under den här mycket framgångsrika eran, från 70-talets mitt och framåt, var Stevie Nicks och Lindsay Buckingham bandets främsta låtskrivare och frontfigurer.

Men Fleetwood Mac började som ett renodlat bluesband och hade stora framgångar med Peter Green i spetsen. Kanske mest känd som en av världens mest omtalade gitarrister, men också en framstående låtskrivare och personligt särpräglad sångare. Paradnumret är den spektakulära Albatross.

Fleetwood Mac har ändrat uppsättningar fler gånger än man kan hålla räkningen på, men trummisen och medgrundaren Mick Fleetwood har alltid suttit bakom trummorna och gör så än idag.

Det var också Mick Fleetwood som tog initiativet till den här hyllningskonserten till Peter Green, som ägde rum 25 februari 2020 på ett utsålt Palladium i London, innan landet stängde ner på grund av pandemin. Konserten och den efterföljande filmen och musikupptagningen, har fått en extra dimension eftersom Peter Green tragiskt gick bort bara några månader senare.

Jag fick en halvtimmes telefonintervju med Mick Fleetwood inför släppet av såväl film som musik på diverse olika format. En tidig morgontid, vilket visade sig bero på att han sedan länge bor på ön Maui i Hawaii, USA. Han påpekar att han varit till Stockholm och Sverige ett flertal gånger, inte minst med det tidiga Fleetwood Mac. Till hyllningskonserten hade han fått ihop en stor samling rockstjärnor, som i antal och dignitet gör att det närmaste man kan komma, är The Bands ”The Last Waltz” och Bob Geldofs ”Live Aid”.

Hur var det att få ihop den här stora, brokiga samlingen av stjärnor?

”För mig var det en dröm som gick igenom, bara konserten i sig, innan det var för sent, jag har under flera år försökt få till något. Det har varit 2,5 års planering, ursprungligen skulle konserten ske i London, men sedan skulle Fleetwood Mac på turné och konserten sköts upp. Det blev min uppgift att sätta samman alla människor. Många av dem hade sagt sen förr att de skulle vara med, som Christine McVie, Billy Gibbons, Steven Tyler och Jonny Lang. Sedan bjöd vi in fler, som Neil Finn från (nya) Fleetwood, och sedan några out of the blue, som Pete Townshend, Noel Gallagher och Kirk Hammett. David Gilmour hade jag pratat med några år tidigare, jag är ett stort fan, och jag hade hört att han var ett stort fan av Peter, men jag kände honom inte så bra. Han hade sån uppskattning för Peter, han sa: ’Jag vet inte om jag kan göra det, men ge inte upp på mig, kontakta mig, så kanske jag har byggt upp tillräckligt självförtroende.’ Jag är ett stort fan, jag tycker han är så bra, jag var helt säker att han klarar av det. Så många månader senare frågade jag och han hade ändrat sig. Alla hade sin egen historia, inklusive Noel Gallagher, som jag kom i kontakt med genom familjen, ett syskonbarn, men varför ville han vara med? var min fråga. ’Du vet inte om det här, men under våra sound checks med Oasis, spelade vi ofta gammal Fleetwood Mac’, blev hans svar. De hade alla egna bevekelsegrunder till varför de var på plats den där kvällen.”

Det finns många känslomässiga stunder förevigade från scenen den här kvällen, men kanske allra mest så med originalmedlemmen Jeremy Spencer.

”Ja, det var det, jag hade frågat Jeremy, men han är väldigt blyg. Han spelar fortfarande in musik, där han bor på Irland, och sa till slut: ’jag vet inte om jag klarar av det’. Cirka tre veckor innan sa han att han skulle komma, men ingen visste om han skulle vara med och spela. Ingen i publiken visste om att han skulle komma upp på scenen. Jag hade inte varit på scen med honom på… wow, 50 år. Det var ett kraftfullt ögonblick, med Billy Wyman på bas, Christine McVie, tre Fleetwood-medlemmar på scen. Han levererade sångerna helt perfekt, väldigt vackert, sett till såväl gitarrspel som sång.”

Men allt började en gång i tiden med John Mayall, även om du själv inte blev kvar så länge i Bluesbreakers, innan du startade Fleetwood Mac med John McVie och Peter Green. Hur skulle du beskriva den här engelska bluesscenen från 60-talets mitt och några år framåt?

”Well, det var en samling väldigt entusiastiska människor som brann för amerikansk blues, det var den musik vi lyssnade på och blev inspirerade av. Tidiga Stones och Yardbirds var egentligen bluesband. Original-Fleetwood var också blues, vi spelade inte så många egna låtar, utan mer bluesstandards, från legender som Elmore James. Vi gjorde ”Blues Jam” i Chicago, vi var en del av den tidiga scenen, gudfäder var John Mayall, Cyril Davies och några fler, som var ansvariga för oss yngre musiker som blev tränade av de äldre, inte bokstavligt förstås, men ändå. Ta John Mayall, hur hans val fortfarande påverkar musiken än idag. Att ha John där, och ha tre Mayall-medlemmar med på scenen som formade Fleetwood var verkligen stort. Det är däremot inte sant att vi bestämde oss att lämna Bluesbreakers, inte alls, jag har alltid varit en sann vän till John Mayall. Men, John McVie och jag festade för mycket, så en av oss fick gå, så jag gick. Det fanns ingen diskussion om att starta ett nytt band medan vi var kvar i Bluesbreakers. Men, John McVie fick en födelsedagspresent av Peter, inspelningstid i Decca Studios, och när inspelningsteknikern frågade vad den instrumentala låten skulle heta, svarade Peter Green ’Fleetwood Mac’, och på den vägen var det.”

Jag är ju ganska säker vem som är din personliga favorit bland alla Bluesbreakers-gitarrister, men har du även vänskapsband med Eric (Clapton) och Mick (Taylor)?

”Eric var min svåger under manga år, vi kände varandra mycket väl, på vänskapsnivå, även Peter älskade Eric, där fanns en stor beundran. Gitarrspelarna var som revolvermän, gun slingers, de var alla fantastiska spelare. Jag också, gillade honom väldigt mycket, och när han började sjunga var han en bra sångare, precis som Peter. De hittade ett unikt sätt att sjunga, men ofta glömmer man bort hur bra de sjunger.”

På tal om gitarrister, till de redan nämnda kan man lägga även Jeff Beck, men också Pete (Townshend) och David (Gilmour) som du delade scenen med, vad har du för relation med dem?

”Jag kände inte Peter personligen, även om vi träffats många gånger förstås, på samma konserter, men Zakk Starkey som spelar med The Who, som jag såg i Kalifornien, kom back stage för att säga hej till Paul McCartney. Och jag träffade Zakk genom Paul, och han är ett långtida fan av Fleetwood Mac och Peter Green. Jag åkte och träffade honom och Pete i LA, och visste att Zakk skulle vara med, och han berättade för Pete om konserten och sa: Station Man. Zakk visste att han älskade den. Pete berättade att Won’t Get Fooled Again inspirerades av Station Man. Han insisterade på att få vara med, han var väldigt entusiastisk.”

Vilket märks på scenen! Vad gör du själv för att behålla formen och orken för en hel konsert och turnéer?

”Ja, Peter gav verkligen allt under konserten och jag gör så gott jag kan! Billy Gibbons och Steven Tyler var med från början och jag känner båda väldigt bra, jag är personlig vän med Steven. Glyn John (producenten) och mixaren Jonny Lang var huvudbandet tillsammans med dem under repetitionerna i Hawaii och London, vilket kommer beskrivas i den långa dokumentären. Det var helt magiskt hur det kom till.”

Hur skulle du beskriva Peter Greens påverkan på dagens moderna musik?

”Hela vår konversation är ett bevis för hur viktig han har varit, men de har ändå sån respekt för Peter, som var helt utan ego. Hela vitsen med showen, var att påminna om vad det bandet var, som fortfarande finns, så fantastiskt framgångsrikt. Jag ville inte att originalgruppen skulle glömmas. Det var inte jag och inte John, det var Peter Green som startade bandet och som vi ärvde den musikaliska integriteten från, och jag och John spelar fortfarande tillsammans som gruppens rytmsektion. Det viktiga är att människor som älskar gruppen, men inte vet om originalet, de som gillat det senare materialet, kan få en vägvisning till det första bandet.”

Uppföljande fråga: Skulle du säga att han först och främst var en fantastisk gitarrist, låtskrivare eller för den delen sångare?

”Alla de sakerna! Det magiska med Peter, var att han hade en metod för att sjunga och skriva musik: less is more! Och jag tror det är den verkliga essensen av Peter Green, en kombination av sång och gitarrspel tillsammans med låtskrivandet bildar en total helhet, en massiv helhet.”

Efter det här svaret bryter skivbolagsrepresentanten in och påpekar att den utlovade halvtimmen är slut, vilket innebär att ett antal frågor förblir obesvarade, men de får vi ta nästa gång!

Mick Fleetwood and Friends

 Celebrate the Music of Peter Green and the Early Years of Fleetwood Mac

BMG

****

Den inspelade konserten finns tillgänglig på tre olika sätt. Den stora boxen innehåller en Blu-ray, 2 CD, 4 LP och en 44-sidig bok. Den heldigitala versionen består av Blu-ray + 2 CD och ett 20-sidigt häfte. Slutligen finns en ren 4-vinylsversion i gatefoldutförande. Konserten innehåller många starka så väl känslomässiga som musikaliska ögonblick, men möjligen kan det bli en liten, liten överdos av herrar Tyler och Gibbons.