Popstjärnan som sadlade om

Inom loppet av några år förändrades Curtis Stigers liv flera gånger om. En dag lokalt uppmärksammad småstadssaxofonist. Nästa dag internationell popstjärna tack vare skivbolagsmogulen Clive Davis, som ville göra med Stigers vad han redan gjort med Whitney Houston och många andra. Nåja, riktigt så svartvitt var det förstås inte och ännu rörigare blir det. Häng med.

Curtis Stigers föddes i Los Angeles, föräldrarna gick skilda vägar och mamman flyttade tillbaka till Boise, Idaho. Där kunde historien ha slutat. Boise är en avkrok i en nästan folktom delstat. Men under över alla under, så fanns där en av jazzens halvstorheter i form av Gene Harris.

– Jag var 15 bast, hade just upptäckt jazz och någon tipsade mig om att Gene anordnade jamsessions på ett hotell i närheten. Det vore ingen direkt underdrift att säga att jag hade noll koll på jazz vid den åldern och college-ungdomarna som hoppade in var inte mycket bättre, men Gene var lika vänlig som begåvad, så han lät oss hållas och för mig blev han en mentor, berättar Curtis.

Att det blev jazz över huvud taget, berodde mest på att Stigers blivit tilldelad en klarinett på musiklektionerna och det var ingen jättelik efterfrågan på klarinettister i pop- och rocksvängen. 

– Det fanns en klarinettist i Supertramp, men i övrigt var det skral efterfrågan, så jag insåg tidigt att loppet var kört om jag hoppades på en popkarriär och istället blev det då jazz.

När Stigers fyllde 21 packade han därför resväskan och flyttade till jazzens huvudstad New York, där han började harva runt på olika jazzklubbar. 

– Min första kontakt med jazzklubbar var faktiskt när Gene ringde och sa att han skulle spela runt hörnet från där jag då bodde. Han skrev upp mig på listan och jag tänkte inte mycket mer på det, förrän jag kom dit och såg att han spelade med Ray Brown och Jeff Hamilton. Även om jag kände Gene bra vid det här laget, hade jag aldrig varit utanför Idaho i vuxen ålder och internet fanns ju inte, så jag hade inte förstått vilka stjärnor han faktiskt jobbade med.

Klarinetten hade för Stigers del vid den här tiden mestadels ersatts av saxofon och därtill hade han börjat sjunga. Någon tipsade någon, och någon tipsade en av pophistoriens viktigaste skivbolagsbossar i form av skivbolaget Arista Records grundare Clive Davis. Han sket fullständigt i jazz, men han såg något i Stigers som var formbart.

– Lagom hes röst, någorlunda snygg och dessutom kunde jag tuta i en saxofon, vilket alltjämt förekom i musikvideos, så jag bockade av flera rutor för Clive, berättar Stigers som är brutalt öppen med det mesta under vår flera timmar långa telefonkonversation.

– Det var en fantastisk resa och en fantastiskt konstig resa. På ingen tid alls gick jag från att spela på små barer till att synas överallt. Clive Davis är extremt kunnig och han var personligen involverad i allt, så jag lyssnade och följde direktiven.

Det visade sig vara klokt. 1991 släpptes debuten, den självbetitlade ”Curtis Stigers” (ARISTA/BMG), producerad av storheterna Glen Ballard och Danny Kortchmar, som snabbt seglade upp på listor världen över och sålde i flera miljoner exemplar.

Massiv framgång i unga år är inte nödvändigtvis god mylla för fortsatt framgång. Hur var det för dig? 

– Jag hade tur. När första skivan släpptes var jag ihop med min blivande fru. Och för all del ännu lite senare min ex-fru, men där och då såg hon till att hålla mig på jorden. Mellan henne och jobbet, fanns det inget utrymme för att balla ur, knarka och jaga brudar. Det var heller aldrig något mål. Jag har alltid varit en ganska chill snubbe, så min belöning, förutom pengarna, var framförallt att det gav mig möjlighet att träffa många av mina idoler. Att göra musik med några av dem. Att få vara med på alla de där TV-showerna jag vuxit upp med. Och att få sitta bredvid föraren när min turnébuss rullade in i Rom klockan 3 på morgonen. Den där första skivan gjorde att jag fick uppleva en del helt sinnessjuka ögonblick. 

Som det skulle visa sig, så blev det också bara frågan om några ögonblick på det stora hela. Vad hände? 

– Skivbranschen hände. Jag var, och är, oändligt tacksam över att jag fick chans att göra den där första skivan, men samtidigt kom jag från en bakgrund av annan musik och ville utvecklas. När jag började lämna in ny musik till min nästa skiva, var allt jag fick höra från Clive Davis, denna legend inom musikindustrin, att ”Nah, it’s not a hit”, ”No, that’s not a hit”, och ”You’ll have to record it all again”. Det var tufft att höra och det var inte ens jazz jag rörde mig mot då, utan snarare singer/songwriter-genren med lite mer skit under naglarna än debuten, som på alla sätt var väldigt överproducerad och välpolerad. Det fungerade ju uppenbarligen, men det var aldrig vad jag själv tänkt mig som debutskiva, utan helt resultatet av Clive Davis. Clive är briljant på det han gör och han styrde produktionen med järnhand, men han gillade slick popmusik som Whitney Houston och Barry Manilow, medan jag lockades av det sound som John Hiatt och Bonnie Raitt hade.

Och det föll inte i god jord? 

– Nix, det gick åt helvete. När uppföljaren ”Time Was” väl släpptes 1995, hade det gått fyra år. Ingen kom ihåg min första skiva, popmusik hade blivit mer alternativ, och grunge var grejen. Skivan floppade, konsertbokare var begränsat intresserade och jag hade bränt massor av pengar på att göra om skivan massor av gånger. Dessutom var jag skräckslagen inför utsikten att göra en tredje skiva med Davis som flåsade mig i nacken. Med tanke på att min popkarriär såg ut att vara över, bad jag honom därför att släppa loss mig från vårt skivkontrakt. Det ville han däremot inte, så läget var... problematiskt, och jag fick det tveksamma nöjet av att bli uppläxad i ytterligare ett par år.

Hur löste det sig till slut då? 

– Jag gjorde klart skivan ”Brighter Days”. Efter ytterligare trassel släpptes den 1999 och den hade väl viss blygsam framgång, men jag var helt slut som människa vid det här laget och fortfarande fast i ett kontrakt. I ren desperation vädjade jag till en av Davis underhuggare om en lösning, och han var vänlig nog att berätta att lösningen var att överraska Davis med något helt annat än pop. Toppen, sa jag, ringde några samtal, gjorde en jazzskiva med en massa toppmusiker och sedan lämnade jag in den till Clive. Han var inte imponerad, milt sagt, och så lät han mig komma ur kontraktet.

Hur fungerade det rent praktiskt, att ta steget från pop tillbaka till jazz efter såhär många år? 

– Det var ingen konst alls. Jag hade levt ett dubbelliv ända sedan jag slog igenom som popkille, så samtidigt som jag reste världen runt som sångare smet jag regelbundet iväg till New York och Danmark där jag gjorde små jazzturnéer med Doky-bröderna. Det var inte många som brydde sig om det, men för min del innebar det att jag kunde hålla igång jazzsidan av mitt musicerande. På skivan hade jag med folk som Randy Brecker, Bill Stewart och Larry Goldings, men det var som sagt inte vad Clive hade hoppats på, så kontraktet revs, jag bytte skivbolag, rättigheterna till ett par skivor flyttades runt och min jazzkarriär inleddes med en i praktiken tre år gammal jazzskiva (”Baby Plays Around”).

Gene Harris hade en stor betydelse för dig som musiker, men fanns det några jazzsångare som stod förebild?

– Mark Murphy har tveklöst betytt mest för mig som sångare. Under tonåren lyssnade jag på hans skivor tills de var helt nednötta och sedan fick jag chans att träffa honom när jag var 18, 19. Precis som Gene Harris, så kom Mark att bli en nära vän och mentor. Han gick alltid sina egna vägar, sjöng på sitt eget sätt och han var fullständigt orädd. Men jag lyssnar på allt, andra favoriter är Elton John och Ray Charles. Jag är mindre intresserad av genrer och mer av sångare som kan berätta en historia. När du hör Sinatra sjunga, så gjorde han allt till sitt eget. När han sjöng en låt, handlade det om honom.

Apropå förebilder och personliga hjältar, har du fått möjlighet att både träffa och jobba med flera av dina idoler. Har de levt upp till förväntningarna eller hur har det varit?

– I de flesta fall har det varit superkul! Jag har blivit nära vän med Bonnie Raitt, som är en helt makalös musiker, och Elton John har alltid varit väldigt vänlig mot mig. Samma sak med Eric Clapton och många andra. Sedan var jag förband åt Prince några gånger, men jag vågade aldrig prata med honom och han höll sig mest för sig själv, fast det var cool ändå. Samma sak med Bob Dylan. Jag högaktar bådas musik, men föredrar att låta dem bibehålla sin mystik.

Ju mer vi pratar, så framstår din karriär såhär långt som alltmer underlig. På de mest positiva av sätt. Har du vid något tillfälle stannat upp och tänkt på hur sjukt det är vilka sammanhang du setts i?

– Absolut. Ett i synnerhet. Sommaren 1992. Tre utsålda arenakonserter på Wembley i London med Elton John, Eric Clapton och Bonnie Raitt. 88.000 människor framför scenen och de där giganterna i kulisserna. Jag var bara förband, förstås, men Elton hade fått nys om att jag spelade saxofon, så han bjöd in mig att spela saxpartierna på The Bitch Is Back vilket var helt fantastiskt kul, och sedan gjorde vi några extranummer ihop alla fyra. Brian May från Queen och en hög andra gäster dök också upp, så det var smått surrealistiskt. Sedan har det funnits stunder då jag jobbat med jazzstjärnor som John Scofield, Branford Marsalis, Kurt Elling och många andra som varit magiska, men kanske inte fullt så extraordinära ur publiksynpunkt, säger Curtis med ett stort garv.

Det är förtjusande på sitt sätt, men för att vara amerikan och därtill en bevisligen framgångsrik artist, så låter du genuint förvånad över allt gott som hänt dig i olika lägen. Är du en skicklig skådis eller är du verkligen såhär ödmjuk?

Det blir helt tyst i andra änden av tråden och sedan följer ett skrockande skratt.

– Grejen är att jag nog fortfarande, mer än något annat, är den där grabben som brukade hänga i musikaffären hela dagarna. Att jag skulle hamna i alla de här situationerna och få möjlighet att göra allt jag gjort, är så osannolikt att jag ofta ser det utifrån. Tänk dig själv att du har en massa idoler, och sedan spolar du framåt i tiden och plötsligt jobbar du med dem. Så kan det ju inte fungera, så ja, jag är oändligt tacksam och djupt ödmjuk för var jag befinner mig.

Vid sidan av pop och jazz har du gjort musik till filmer som ”The Bodyguard” och vitt skilda TV-serier som ”Dawson’s Creek” och ”Sons Of Anarchy”. Hur gick det till?

– Ytterligare en ödets slump. Jobbet med ”Sons Of Anarchy” är det mest ovanliga. I början av karriären jobbade jag med Bob Thiele Jr, som är son till Bob Thiele som jobbade med John Coltrane och skrev What A Wonderful World ihop med Louis Armstrong. Han, sonen alltså, ringde en dag och sa att han jobbade som musikansvarig för en ny TV-serie och undrade om jag kunde skriva text till en låt han skrivit. Vad handlar serien om? Ett motorcykelgäng som kränger vapen, svarade han. Coolt, jag fixar något, svarade jag och gjorde en demo. I slutänden blev det jag som sjöng på ledmotivet också, så det var ett kul samarbete.

Vad gäller ”The Bodyguard” så berodde det uteslutande på att jag hade en hitskiva just då och att skivbolaget var schysst, men soundtracket sålde 45 miljoner exemplar så det var lyckosamt. Dessutom lärde jag känna Nick Lowe, som skrivit låten jag spelade in, så det var en trevlig bonus.

Och Lowe är tillbaka i ditt liv på senaste plattan ”Gentleman” med låten Lately I’ve Let Things Slide.

– Yes, det stämmer bra. En suverän låt som dessutom kommit att bli alltmer relevant så här i corona-tider. Tyvärr.

Låten handlar om en man som börjat förlora fotfästet och slarva med saker i tillvaron, så menar du personligen eller mer generellt?

– Nej, jag har väl hyfsad koll på livet, men vardagen under en pandemi är ju inte direkt varierande. Normalt skulle jag turnera och göra en massa saker i kölvattnet av ett skivsläpp, men istället är jag i det närmaste arbetslös sedan början på förra året. Det går inte att turnera, dottern har flyttat hemifrån för att börja på college och varje dag liknar den förra, så i väntan på att det här eländet är över, är det lite måndag hela veckan, säger han både uppgivet och glatt från en skidstuga ett par timmar norr om Boise.

Apropå vilket, så räds du inte tunga ämnen på dina skivor och mycket av det känns äkta, med tanke på vad du tidigare sa om Sinatra.

–  Mina skivor har med tiden mer och mer kommit att bli ett slags dagböcker. ”Gentleman” handlar mycket om kärlek och saknad, men när jag skrev låtarna tänkte jag inte så mycket på varifrån stoffet kom. I efterhand inser jag hur mycket av det som sprungit ur tankarna på att min dotter var på väg att flytta hemifrån. Samtidigt har jag blivit lika överraskad av den här typen av insikter flera gånger tidigare. Jag skriver och samlar ihop ett gäng sånger, spelar in dem och skickar ut dem i världen. Sedan inser jag att ”Åh fan, det här handlar ju om...”. Uppenbarligen är mitt undermedvetna förare i mitt liv, för medan jag skriver nytt material har jag aldrig någon känsla av perspektiv eller någon objektiv syn på det jag håller på med.

Resultatet i det här fallet blev en av förra årets absolut bästa jazzskivor – även om Curtis Stigers själv aldrig skulle tillstå att det var möjligt.

Douglas Norström

Korta fakta

Vem: Curtis Stigers (född 1965 i Los Angeles, USA)

Vad: Sångare, saxofonist, låtskrivare

Var: Sedan länge bosatt i Boise, Idaho, USA

Skivor i urval

Curtis Stigers (ARISTA, 1991)

Time Was (ARISTA, 1995)

Baby Plays Around (CONCORD, 2001)

I Think It’s Going To Rain Today (CONCORD, 2005)

Real Emotional (CONCORD, 2007)

Hooray for Love (CONCORD, 2014)

One More for the Road (CONCORD, 2017)

Gentleman (UNIVERSAL, 2020)