Sarah Klang fortsätter utvecklas på sitt femte, mycket starka album, enligt Tomas Grip. Recensionen är en av många i Hifi & Musik nr 1-2, som finns att köpa/läsa här intill.
Sarah Klangs femte album inleds med några pianoanslag som genast leder tankarna till All By Myself, Eric Carmens episka ballad från 1975, en låt hon också framfört live. Att låten även varit en världshit med Celine Dion har knappast undgått någon.
Nu tänker jag inte gå så långt att jag jämför Klang med Dion, men att hon den här gången tog flyget till LA för att spela i en skiva och dessutom säger sig ha varit ute efter ett större och poppigare sound, ger ändå en fingervisning om åt vilket håll hon strävar. Till producent valde hon Eric D Johnson från Fruit Bats och Bonny Light Horseman och han har gjort ett gott jobb med att vidareutveckla hennes redan patenterade sound.
Tidigare kunde hon hamna i americana-facket såväl som i den lite slickare Fleetwood Mac-fåran, men här lämnar hon den förstnämnda kategorin och tar steget fullt ut som vår tids Stevie Nicks (ja, jag vet att Stevie Nicks fortfarande gör musik, men ni är inte dumma så ni fattar vad jag menar).
Där förra skivan ”Mercedes” handlade om hennes nyblivna föräldraskap är detta en ren hyllning till kvinnan, där hon sjunger om allt från upptäckten av sin sexualitet och body shaming till att förlika sig med den hon är idag och solidaritet mellan kvinnor.
Och det låter fantastiskt.
Det är inte så att hon tagit sjumilakliv i sin musikaliska utveckling, men tillsammans med Johnson och ett gäng handplockade musiker har hon ändå lyckats göra en skiva som är lite lyxigare och lite större än föregångarna. Att lyssna på den i lurar är en upplevelse jag rekommenderar.
Den inledande titellåten är en pianoballad som, förutom jämförelsen med All By Myself, skulle kunna vara en Elton John-pärla från sjuttiotalet. Där får vi höra Klang kämpa sig genom tonåren och bara önska sig att en gång bli en vacker kvinna. När hon i slutet upprepar orden I wanna be a beautiful woman samtidigt som låten ökar i intensitet uppstår något som skulle kunna kallas magi. Dessutom är det ju glädjande att hon lyckats i sitt uppsåt.
Den efterföljande Go To The Sun bär tydliga avtryck av producent Johnson som också varit med och skrivit låten. Samma sak gäller Last Forever där han även agerar duettpartner. De är också de två låtarna på skivan som mest sticker ut lite med sin americana-approach. I övrigt är det storslagna, ofta pianobaserade, anthems vi bjuds på. Sjuttiotal i tjugotalsskrud, alltid med Klangs oerhörda stämma i första rummet. Haze och Other Girls är urtjusiga bilåkarlåtar i Fleetwood Mac-land medan Happy och avslutande I Have Everything är pumpande War on Drugs-mackor som får en att hytta med nävarna.
Kanske, säger kanske, saknar albumet en självklar hit som Belly Shots eller Ghost Killer men å andra sidan består det av tio välproducerade och ytterst välljudande låtar som dryper av självförtroende. Jag tycket också det är glädjande att hon fortsätter på den upptrampade, låt vara guldbelagda stigen hon vandrat på sedan debuten. Utveckling är viktigt för att inte stagnera men lagom är bäst och på ”Beautiful Woman” tar hon ändå sitt största steg hittills.
Tomas Grip
Sarah Klang
Beautiful Woman
NETWERK/BERTUS
****