Här liksom i aktuella Hifi & Musik nr 4, recenserar Tomas Grip H.SELF:s nya skiva "Efterskalv", tillsammans med en hel hög andra skivor och recensenter.
Efter förra års lilla genombrott med hans första svenskspråkiga skiva ”Skälva”, som hyllades av en ganska unison kritikerkår, kommer nu uppföljaren: den snillrikt döpta ”Efterskalv”. Precis som hans tidigare skivor är den inspelad under ganska enkla förhållanden i studion Kassmyra Country, där han och radarpartnern Jonas Öhlund hittat en vinnande formel. Utan krusiduller lyckas man skapa guldkanter med enkla medel: det kan vara lågmälda körer, vingliga gitarrer långt ut i ljudbilden eller några stenhårda kantslag på virveltrumman. Sedan senast har också Agnes Odén och trummisen Fabian Riis Lundblad anslutit, där framför allt Odéns fiolspel har adderat en extra krydda som är svår att underskatta.
Precis som namnet antyder tar nya skivan vid där den förra slutar och precis som på ”Skälva” kompromissas det inte med texterna. Henric Hammarbäck (som han egentligen heter) skriver om det han ser, för att citera den Yasin-låt han tolkade på förra albumet, och det är allt annat än tillrättalagt.
Ibland struntar han helt enkelt i att rimma, plus: de innehåller en hel del drogreferenser och könsord. Å andra sidan har han ett skarpt sinne för vardagliga detaljer och det är oftast rakt på sak utan att lämna mycket utrymme för tolkningar. Här vimlar av gatusmarta formuleringar och betraktelser. Det är inte för inte han är nominerad som årets textförfattare på Manifestgalan (som går av stapeln efter det att detta skrivs).
Om texterna ibland kan te sig okonventionella är låtmaterialet klart som en fjällbäck och genomgående starkt, för att inte säga urstarkt. Redan i första låten För det lilla visar han att jämförelserna med Cornelis Vreeswijk är välförtjänta och visst pekar det på självförtroende att inleda albumet med en så pass enkel visa. När jag skriver enkel menar jag enkel på Yesterday-vis. En sådan där låt man kunde svära på redan fanns, på grund av sin okonstlade genialitet.
I stenhård konkurrens hittar jag ytterligare tre låtar av monumental kaliber: På eget bevåg har, förutom en lysande titel, ännu en så där självklar melodi som får hjärtat att hoppa till en millisekund innan det landar i ett tillstånd av fullkomlig trygghet. Fått nog av dig tassar försiktigt fram medan Odéns fiol kvider i bakgrunden för att sedan brista ut i en refräng man sjunger med i redan vid första genomlyssningen. Den följs upp av Nascar och MDMA med den inledande textraden: Mig kan ingen lämna, jag är ensam hemma/med Nascar och MDMA/Mig kan ingen såra, jag är ensam hemma/med På Spåret och Foodora.
Lysande från start till mål.
Resten av skivan är nästan lika övertygande som ovan kvartett. Älskar till exempel hur Hammarbäck nästan rappar ur sig orden i versen till Huller och buller. Släktskapet är emellertid större till Dylans Subterranean Homesick Blues än med dagens hip-hop. Första singeln Månskenssoldater, ångest-serenaden Gruvan och den skabrösa Poolen måste också nämnas.
Är det country då? Jo, åtminstone i attityden. Plus att fokus ligger på röst, berättande och akustisk gitarr. Dessutom är det själfullt utan att vara soul och poppigt utan att vara pop. Visa ligger nog närmast ändå, men några samtida jämförelser finns inte. Att det är så pass unikt är också det som slutligen gör att omdömet tippar över till maxbetyget. Det enda negativa skulle väl vara att han inte längre sjunger sina – också fantastiska – engelskspråkiga låtar live längre.
Tomas Grip
H.Self
Efterskalv
ELLA RUTH INSTITUTET/KASSMYRA COUNTRY/BENGANS
*****