Här kommer en topprecension av SunYears nya skiva, som var tänkt att vara med i inställda Hifi & Musik nr 9.
Peter Morén tyckte det var lite pinsamt att trycka upp t-shirts med sitt eget namn på, så han uppfann alias – SunYears – under vilket han gav ut en 2023 års bästa skivor. Om det var tack vare den relativa anonymiteten som nytändningen kom skall jag låta vara osagt, men låtskrivandet flödade så fint att han tyckte det var lika bra att fortsätta när han ändå var i den så kallade zonen. Något som nu resulterat i en uppföljare som faktiskt lyckas överträffa sin föregångare.
Efter ett kort intro sparkar skivan igång med Dark Eyes som Morén själv beskriver som ”swinging guitarpoprockjangle, merseybeatish indie”. Efter den beskrivningen finns det väl inte mycket att tillägga, förutom att den innehåller mer av det sprakande gitarrspel som var en så framträdande del av förra skivan.
Sedan följer två relativt lugna låtar: tjusiga Lisa Hannigan-duetten Last Night On The Mountain, som börjar försiktigt och sakta liksom äter sig in i skallen på en, och Your Dad Was Sad som har tydliga släktskap med Beatles mittenperiod. Utsökta bägge två.
Skivans centralspår är dock den nästföljande (Going To A) Cruel Country som blandar powerpop med postpunk så det står härliga till. Som en mix av The Beat och Television ungefär. Hade den släppts i skarven av sjuttio- och åttiotalet hade det varit en klassiker i dag och framtiden får väl utvisa vilken status den har om fyrtio år...
Balladen If You Were To Ask drar sedan ned på tempot lite samtidigt som Moréns piano, Ulrika Gyllenbergs fina fiolspel och De Clairs duettsång skapar en melankolisk och nästan spöklik känsla samtidigt som intensiteten sakta skruvas upp. Jag vet inte om jämförelsen flyger, men jag kommer att tänka på Dylans One Cup Of Coffee där Scarlet Rivieras fiol och Emmylou Harris gästsång lockar fram liknande stämningar. Hur som helst är det ett av skivans finaste spår.
Så här långt in på albumet kan man släppa ner axlarna, för man vet redan att det är en uppföljare av klass. Detta betyder däremot på intet sätt att kvaliteten dalar, för nu följer Spanner in The Works som med snärtiga akustiska gitarriff och stiligt la-la-la-parti kvalar in som skivans stora poplåt.
Morén har ändå ännu en tjottablängare kvar att utdela. The Body, som han gör tillsammans med Nicole Atkins, är ännu en av de där svårdefinierbara men ändå för SunYears så typiska gitarrlåtarna, som doftar av pop- och rockhistorien utan att härmas. Lite avig, lite struttig – men ack så smittande. Stå still till den, den som kan!
Precis som på förra albumet återfinns här ett instrumentalspår som verkligen förtjänar sin plats. Här heter den Swamp Mob och är en svängig gitarrhistoria som tar vid lite där The Body slutar, nästan som ett fristående outro. The Meters möter Creedence enligt upphovsmannen själv.
Sedan återstår endast den avslutande titellåten, där duettpartnern Madison Cunningham bidrar med coolness, som avrundar skivan lugnt och värdigt. Ungefär som Wake Up! gjorde på förra skivan.
Eftersom förra ”Come Fetch My Soul” förärades en fyra av undertecknad och jag redan nämnt att ”A Song Forlorn” överträffar denna, så återstår väl bara att drämma till med en femma.
Sagt är sagt.
Tomas Grip
SunYears
The Song Forlorn
WILL-A-RECORDINGS/WARNER
*****