Musik Hifimusik #10 2021

Sveriges Johnny – utan Cash

Som en teaser på det massiva musikinnehållet i aktuella Hifi & Musik nr 10, bjuder vi här på Tomas Grips djuplodande intervju med David Ritschard. Känsliga läsare varnas för explicit färgställning och logotyp på Davids träningsjacka...

Annons:

När coronan plötsligt svepte in över världen stod David Ritschard på tröskeln till genombrottet och tvingades att mer eller mindre pausa karriären. Nu är han aktuell med sitt andra album, och förhoppningsvis är världen redo.

 

Hans musik har benämnts som allt från folkhemscountry till stekbordsrealism, och själv har han kallats för gröna linjens Hank Williams, men egentligen sjunger han bara klassisk country på svenska. Eller klassisk och klassisk: visst hörs det att han gillar countryadeln med Jones och Haggard i spetsen, men han är ändå omisskännligt unik. Främst genom sina texter, men också som sångare, låtskrivare och frontman.

När han lägligt passerar Hälsingland, på väg hem efter en spelning i Östersund, passar jag på att få en pratstund med honom. Platsen är den vackert belägna Ohlandersgården utanför Bollnäs och David slår sig ner vid ett bord med ett glas vin, samtidigt som han borstar resdammet från sin gröna Hammarby-jacka.

Tanken är att vi skall prata om den nya skivan, men eftersom han hunnit med så pass mycket – relativt ung ålder till trots –finns det en hel del att dryfta skall det visa sig. David Ritschard, som är både vältalig och engagerad, berättar målande om allehanda möten och strapatser genom åren och det märks att han brinner för musiken. Ibland glömmer jag rentav bort att jag gör en intervju och tillåter mig att luta mig tillbaka för att njuta av underhållningen. Men vi tar det väl från början.

Det kan tyckas lite oväntat att en ung kille från söderort finner bluegrassmusiken, hur gick det till?

– Jag var väl 18–19 sådär, såg filmen ”Bonnie and Clyde” (1967), och föll pladask för bluegrassmusiken. Kärleken var omedelbar och den var hel och ren. För mig som sångare så letade jag snabbt upp laser-tenorerna med Bill Monroe och Jimmy Martin i spetsen. Jag försökte höja mig från min baryton för att bli som de. Sjunga ljust och spela snabbt.

Hur gör man det?

Det är bara att nöta. Man härdar sig och det ska inte vara skönt. Det är först de senaste åren, med honky tonken och gråt-countryn, som jag börjat unna mig lite mer röstmässig komfort. Jag gräver lite djupare och tillåter mig själv att vara lite skörare och mer dynamisk i mitt uttryck. Jag älskar fortfarande bluegrassen, men det lämnar ganska lite utrymme till att berätta historier. Dessutom är texterna ofta rätt banala. Hur som helst så hårdsatsade jag på att bli tagen på allvar som bluegrassångare och bluegrassmusiker. I mitt första band Spinning Jennies tog alla det på blodigt allvar och såg värdet i att lära sig alla traditioner från början. 

 

När väl intresset infann sig började David fascinera sig för, i någon slags kronologisk ordning, först 40- och 50-talens renodlade bluegrasskultur, och senare för 50- och 60-talens med honky tonk. Omkring 2015 startades The Green Line Travelers, en honky tonk-grupp som enligt Spotify beskrivs som ”Cosmopolitan hillbilly music”. David förklarar:

– Där renodlade vi återigen, började från grunden och lärde oss ABC i vad som är countrymusiken. Vi ägnade oss kanske lite mer åt kitsch men var och är fortfarande ett underbart dynamiskt gäng. Jag älskade det! Att min musik inte låter så betyder inte att jag tycker att det är något som saknas i originalmusiken. Jag tycker bara inte att jag är relevant om jag försöker härma mina idoler och göra det lite sämre. Och fortsätter:

– Jag försöker göra något eget istället, men blir jätteglad om det hörs något från vad jag gillar i min musik. Det är verkligen befriande för mig att jag kan göra vad jag vill just nu. Tidigare har jag haft så monumentalt stor respekt för själva grundhantverket som jag hämtat mina verktyg från.

Genom The Green Line Travelers fick han förmånen att turnera i Tennessee både en och två gånger, 2017 och 2018. Första gången var de bokade till Nashville Boogie, som är en ganska bred countryfestival, inte helt olik Stockholm Americana, och andra gången blev de inbjudna eftersom de var nominerade som årets honky tonk på Ameripolitan-galan.

– Första gången vi var över minns jag att Wanda Jackson spelade, vilket var häftigt. Det var ball att insupa atmosfären och att lära känna folk. De tyckte vi var duktiga på att härma och har ett ödmjukt förhållningssätt till det. Vi kom ju också med skräddarsydda – i och för sig dansktillverkade – Nudie Suits, vilket imponerade. Vi ansträngde oss och försökte bygga en ömsesidig respekt. Jag är oerhört tacksam för att vi fick chansen att åka över.

 

Jag frågar David om de fick träffa några kända namn i branschen och han berättar om möten med profiler som Kenny Sears och Chris Scruggs samt blöta karaoke-nätter med Sierra Ferrell. Dessutom visar det sig att de även delat scen med Charley Crockett på Nashville Palace. När han märker att jag blir imponerad berättar han oberört att han minsann är oerhört ödmjuk, ser en i ögonen och har ett fast handslag. Inga konstigheter. Men hur gick han vidare från Green Line Travelers till att sjunga country på svenska, i eget namn?

– Från retro-honky tonken så kände jag att jag ville testa på svenska. På samma sätt som jag tidigare hade velat göra bluegrass på svenska. Och det är inte ett koncept från mitt håll, en tokig idé, utan det är för att det är den här musiken jag älskar. Och jag pratar ju svenska. Men om man skall göra det på svenska med trovärdigheten i behåll, så krävs det mer än att bara vara korrekt i det musikaliska uttrycket. Annars riskerar man att låta som en parodi eller kitsch. Så då gjorde jag EP:n ”Simmar för livet” som David Ritschard och Krokodiltårarna. Det blev totalfiasko, ingen hörde den. Men jag gillar den, även om det såklart finns en viss distinktion mellan den och mina två fullängdare. Den var verkligen inrutad. Countryns ABC. Det är dansmusik liksom, utan att lägga något nedvärderande i en shuffle.

David exemplifierar genom att nynna och trumma på bordskivan, och fortsätter:

– Det är vackert att man både kan dansa och gråta till countrymusiken. Frågan är var betoningen ligger? Skall man lyssna eller skall man dansa? Det är inte helt lätt. Willie Nelson känns till exempel. inte som dansmusik, även om man såklart kan dansa till den. Där är ju rösten och berättelsen i förgrunden, och det är väl där jag tror att jag till syvende och sist har mina starkaste resurser. Det är där jag tänker lägga mitt krut. Gillar du Willie Nelson?

Så där gör han då och då: skjuter in frågor om vad jag gillar och tycker. Om jag förstår vad han menar, eller håller med. En ständigt närvarande nyfikenhetenhet. Jag medger att jag visst gillar Willie, och han nickar nöjt.

 

I och med att ”Simmar för livet” gjorde så lite väsen av sig, blev det av förklarliga skäl ingen större turné med den. Tidigare hade han turnerat med Green Line Travelers och Spinning Jennies, men nu kände han ändå att han var lite på väg åt ett eget håll. Mot det elektrifierade, och in i 60- och 70-talen. Mot albumdebuten ”Brobrännaren”. Här tar David en klunk vin och börjar oväntat att prata om Bob Dylan.

– Många förutsätter nästan att man kommit in på countryn och bluegrass genom Dylan och sånt, och det är nog en vanlig väg, att folk gräver sig bakåt. Jag jobbar åt andra hållet istället, har precis nått 70-talet. Jag har knappt lyssnat på Bob Dylan och det är inget statement. Jag ser det bara som en lyx att jag har det kvar.

Så vad var då inspirationen inför ”Brobrännaren”?

En del nytt snappar jag ändå upp och en stor inspiration blev kanadensiske Daniel Romano. Han hade precis släppt skivorna ”Come Cry With Me” och ”If I’ve Only One Time Askin’” och då kände jag: nu har han plockat sina godbitar från George Jones och Gram Parsons, men helt respektlöst gjort sin egen grej utifrån det. Och då blev det en moralisk boost för mig. På liknande sätt kan jag uppleva att en sån som Sturgill Simpson bemästrar att lyfta delar ur Waylon Jennings in i vår tid. Fräscht. 

”Brobrännaren” växte långsamt, trots att det inte var något översvallande mottagande när den kom. Däremot spelade de på Mosebacke under Stockholm Americana veckan innan skivan släpptes, och DÄR hände något som blev viktigt för fortsättningen.

– Efter fiaskot med EP:n hade jag ganska dåligt självförtroende faktiskt. Jag minns att jag hade min vinröda track suit och min stetson som jag köpt av Nikki Lane, och även om det bokstavligen var min hemmaplan så kollade folk snett och jag fick dessutom ett antal gliringar. Att då få vakna upp dagen efter och få läsa Po Tidholms sjuka recension i DN:  det var stark tobak på morgonen. En psykologisk vändpunkt för mig och enormt befriande.

Senare frågar jag Po om detta och han konstaterar att glädjen nog var lika mycket hans: ”Det är ju inte ofta man ser ett genombrott i realtid.”

 

Tillbaka till David. Nu började ryktet sakta men säkert att spridas och de turnerade på små ställen, med en liten men allt mer växande publik. Sedan släpptes singeln Köksevangelium tillsammans med Daraya & Månskensorkestern, samtidigt som ”Brobrännaren” växte långsamt. När så pandemin rullade in och han han skrev och släppte Hammarby-hymnen Vi ses snart igen tillsammans med Magnus Carlson så befann han sig plötsligt i en helt annan situation: Låten har i skrivande stund cirka 1,5 miljoner streams på Spotify och jag undrar om det ramlar in några pengar. Svaret kommer snabbt:

– Noll. Men det beror på att jag och Magnus gav den till klubben, det är ju det som är att vara supporter. Många jag känner sliter hårt för Bajen, jag är bara lycklig över att kunna bidra med det enda jag riktigt kan. Vad gäller de andra låtarna så handlar kvartalsrapporten om hundralappar.

Många som annars inte lyssnar på din musik gillar den låten har jag märkt. Inte så konstigt kanske, med tanke på hur bra den är.

Tack. Ja det är nog en av de bättre låtarna jag skrivit, objektivt sett. Men vackert att den verkar beröra folk även utanför bajenland. 

Och videon till låten har resulterat i att du blivit en ganska viral meme också?

Ja, jag tror jag räknat till sex stycken som hört av sig och berättat att de tatuerat in den. Mest unga grabbar. Jätteroligt men sjukt i huvet på nåt sätt (skratt). Min farbror Bosse har nog influerat mig på många plan, han bodde länge i Rio och tog samban med sig hem till Stockholms södra förorter i slutet av 90-talet. Verkar som att mina danssteg på bron, när jag låter ”höfterna jobba”, har fått symbolisera någonting som jag inte längre kan kontrollera.

 

”Jag har knappt lyssnat på Bob Dylan, och det är inget statement”

 

Och nu är han aktuell med sin andra fullängdare, ”Blåbärskungen”, som skrevs i utrymmet som blev över när coronan omöjliggjorde turnerande. För min generation är ”Blåbärskungen” främst en karaktär i Max Lundgrens böcker om Åshöjdens BK (eller snarare som en serie i tidningen Buster) och sedermera som TV-filmatisering. Vem är Blåbärskungen för dig?

– Jag hittade DVD-skivorna i nån binge när jag jobbade på Willys i Skärholmen, och den serien gjorde ett visst avtryck på mig i tonåren. Men har inte med skivan att göra. Året innan ”Po Tidholm-konserten” spelade jag också på Stockholm Americana, men med Green Line Travelers. Då var det några som ansåg att man skulle stryka alla oetablerade band från den så kallade ”blåbärsscenen” för att göra det lite luftigare i programmet. Fotografen Johan Bergmark, som jag älskar, såg direkt det roliga i det hela och döpte mig till Blåbärskungen. Det blev en skön dramaturgi i och med att jag året efter blåbärsdebaclet fick det pråliga utrymmet i DN, så albumtiteln föll sig naturlig redan innan låten skrivits.

Blåbärskungen heter ju också öppningsspåret, som känns lite som en presentation av dig själv. Nästan en programförklaring inför resten av skivan.

Det finns nog väldigt mycket jag i den låten, men vill hålla det lite dunkelt ändå. Sedan följer ju Sverigerocken som ju också är rätt personlig. Och jag gillar att det blev som ett litet medley där i början. 

Du sjunger i både första, andra och tredje person. Är det så enkelt att när du sjunger ”jag” så är det självupplevt?

Nej, även om jag sjunger i första person så är det inte glasklart vem jag sjunger om, jag vill inte begränsa mitt uttryck genom att göra det så enkelt. Det tror jag skulle hämma mig och göra mig tråkigare, och det vill väl ingen? 

Du skriver ju mycket med din låtskrivarpartner, Henric Hammarbäck. Hur ser ert samarbete ut?

Henric är med på hälften av låtarna till nya plattan. Vi har blivit väldigt nära och han har lärt mig mycket när det gäller noggrannhet, det får inte finnas en endaste rad som är utfyllnad eller fluff. Och han sätter fingret på det som är riktigt bra, jag kan kräkas ur mig strofer och han sitter med is i naveln och ser de utifrån. Ett exempel är texten till Än går det vågor: Ser du hon där på bussen – i tid på nåt vis. I tid på nåt vis. Det är väldigt fint, och typiskt honom. 

Skriver du text eller melodi först?

Jag har många melodier som väntar på text. Efter fyra album med Spinning Jennies och sen två och en halv skiva i eget namn med personliga berättelser, är det klart man kan bli lite uttömd. Det kräver ju att man upplever nya saker. Och tro mig, det gör jag så ha tålamod. 

När jag nämner att mina favoritlåtar på ”Blåbärskungen” är Sockenplan revisited och Aldrig lämna så skrattar han och säger:

– Tack. Men du är ju en popkille. Du gillar tvärflöjten I Sockenplan också? Det är ju annars en vattendelare.

Just blåsinstrumenten på skivan är något som lyfter albumet till höga höjder tycker jag. Det gör att skivan får en lite soulig ton emellanåt. Lyssnar du på soul David?

Nja, jag har inte riktigt kommit dit ännu. Med all respekt. Jag har kommit till när Nashville börjar flörta med soulen kanske, så jag har även hela den härligheten framför mig!  

För en tid sedan så släppte du ju en tolkning av en Hjelle-låt också: Man behöver en vinst/En dag blir man sjuk. Fanns det inga planer att ta med den på skivan?

Den var med i det första urvalet, men sedan så fick jag ett ryck med Henric och det kom några nya originallåtar på ganska kort tid. Då blev det lite av en konkurrenssituation mellan eget material och en tolkning. Hjelles låtar säger ju alltid väldigt mycket på kort tid, det gillar jag. I det här fallet fick jag en låt av honom till skänks, så jag passade på att sätta ihop den med min favoritlåt av honom. Jag känner en samhörighet även fast vi låter olika och det kändes värdigt att släppa den separat som en 7:a via Sound Asleep Records och Ella Ruth Institutet. 

 

Jag frågar vad han gillar för annan svenskspråkig musik, och han funderar länge innan han nämner Fred Åkerströms ”Två Tungor”. Men sedan skiner han plötsligt upp och utbrister:

Frida Hyvönen älskar jag. Hennes skiva ”Kvinnor och barn” är en riktig öde ö-skiva. Den är helt fantastisk.

Apropå fantastisk så har du ju ett band som låter helt fantastiskt. Är de handplockade eller gamla vänner?

Både och. Min flickvän Agnes Nalle Odén, som spelar fiol och körar, har jag till exempel spelat ihop med sedan Spinning Jennies, och flera i mitt manskap är absolut världsklass. Här finns nåt för hela familjen (skratt). Gustav Erlandsson Holmqvist har också en central roll som kapellmästare och instrumentalist, vi har känt varann sen vi var tio år. Fabian Ris Lundblad är i mina ögon Sveriges bästa countrytrummis, även en fantastisk sångare men skriv inte det, för jag vill ha honom för mig själv. Vad det gäller mitt favoritinstrument pedal steel delas posten av Nicke Widén och Daniel Wigstrand, men lead guitar har varit lite mer flytande. Jag är otroligt bortskämd med mitt manskap och gör allt för att förtjäna dem. 

Vad tycker David Ritschard själv om ”Blåbärskungen”? Nöjd, gissar jag?

Den här skivan skulle egentligen aldrig blivit gjord. 2020 skulle jag ha turnerat med ”Brobrännaren” men jag vände steken i panik och resultatet låter såhär. Men långt ifrån nån slasktratt, tvärtom. Gammalt outgivet fanns, även nyinspelat men dom stektes när de nya sångerna tog mark och jag tycker skivan håller ihop. Men vem är jag att tycka om det? 

Skuggorna börjar bli längre och vi börjar så sakta runda av när David plötsligt utbrister:

– Om inte den här skivan radikalt förmår att ändra mina förutsättningar blir det nog bara en skiva till, som en slags bronsmatch.

Jag kikar upp på honom, försöker läsa hans outgrundliga blick, och bestämmer mig för att han bara skämtade. För allt annat vore ju faktisk bara tragiskt. Och osannolikt.

För ”Blåbärskungen” kommer förstås att välta Musiksverige.

Tomas Grip

 

 

Diskografi:

Spinning Jennies

Det våras för Werther (2011)

Den Sista sommaren (2012)

Från Rotterdam till lilla Wien (2014)

Istället för visor (2015)

 

Green Line Travellers

High Valley Hoedown (2015)

Baker’s Bog Blowdown (2021)

 

David Ritschard & Krokodiltårarna

Simmar för livet (2016)

 

David Ritschard

Brobrännaren (2019)

Blåbärskungen (2021)

 

 

 

 

 

 

"Gröna linjens Hank Williams", som han brukar kallas, i lantlig Hälsinge-miljö.
Johan Bergmark

Annons:

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår