Här kommer Douglas Norströms recension av John Mellencamps nya skiva. Vill du veta om Måns Ivarsson tycker likadant, kolla in nya Hifi & Musik nr 3 här bredvid, eller i tidningskiosken eller biblioteket...
John (fd. Cougar) Mellencamp fyller 71 senare i år och rösten börjar närma sig Tom Waits grustagsrosslande. Uppåt 80 cigarretter om dagen i några decennier kan ha denna inverkan, men det fungerar lika bra för honom som för Waits. Fingertoppskänslan för hookiga melodibyggen, vilket gjorde honom till en internationell arenarockare under 80- och 90-talen är alltjämt intakt, men han har lämnat populärmusiken bakom sig.
På ”Strictly A One-Eyed Jack” rör han sig mer i gränslandet mellan americana och country, än pop och rock. Tänk J.J. Cale. Skivan inleds med frasen “I always lie to strangers”, följt av “call me anything you like, I would never disagree”.
Tre äktenskap, en rad omskrivna förhållanden med modeller, skådespelerskor och andra celebriteter och flera decennier av bråk med skivbolag, politiker och andra, har enligt egen utsago inneburit att han idag har en något begränsad tilltro till sin omgivning och samtid: ”I thought I knew what was going on. But as I got older, I found out that I don’t have a clue what the fuck’s going on. And I think that none of us do ... We don’t really get to know anybody in the world except ourselves, and we don’t even know ourselves”. Där finns också den röda tråden för nya albumet med låttitlar som I Am A Man That Worries, Gone So Soon, Lie To Me, Wasted Days och A Life Full Of Rain.
Vännen Bruce Springsteen gästar på några spår och Mellencamps utmärkta band sköter resten. Här finns inga pophits som på till exempel ”Whenever We Wanted” (UNIVERSAL, 1991), och här finns också en hel del utfyllnad, men topparna är ändå fler än dalarna.
DOUGLAS NORSTRÖM
John Mellencamp
Strictly A One-Eyed Jack
REPUBLIC/UNIVERSAL
***