Redan i slutet av 40-talet tog sig nästan alla landets bästa studiomusiker västerut, till Hollywood. Där fanns det mesta av underhållningsindustrin, film, TV-shower, klubbspelningar, musik till tecknad film och skivinspelningar. New Yorks Brill Building, låtskrivarfabriken där så många av det tidiga 60-talets hits skrevs, var på tillbakagång och de studios som fanns i Hollywood var de som stod för mycket av den nya popmusiken.
På United Western kunde du under en och samma dag stöta på Beach Boys i studio 3, The Mamas & The Papas i studio 2 och Dean Martin i Studio 1. "Det var helt fantastiskt", berättar Allen Sides, som 1977 tog över ägandet av United Western och döpte om studion till Ocean Way. De som tog över musikbranschen på 60-talet var unga och nyskapande musiker som Sam Cooke, Phil Spector, John Phillips och Brian Wilson.
50-talets studios var ofta bundna till de stora skivbolagen CBS, RCA, och Capitol, och dessa verkade på något sätt handlingsförlamande till hur de skulle ta hand denna nya typ av musiker. De stora skivbolagens studios kändes inte rätt för dessa nya musiker. De ville jobba i studios som de gillade och som hade "rätt sound". Både CBS och Capitol fortsatte ett göra många bra inspelningar, men mer och mer sällan var de i framkanten av den nya musiken.
Dessa nya unga musikanter hade sina givna favoriter: Gold Star (Spector), Sunset Sound (Turtels, The Doors, Brasil 66, Buffalo Springfield) och United Western (alla övriga).
Hur startade då detta komplex av studios? Varför anses dessa studiorum än idag tillhöra världens allra bästa? Varför är de fortfarande nästan helt oförändrade från sin ursprungliga design?
Svaret är Bill Putnam.
Bill Putnam
Med undantag av gitarristen och inspelningsinnovatören Les Paul, hade ingen annan den totala kunskapen om både musik och teknik som Bill Putnam. Dessa två begåvningar var först med dubbning av flera röster på band, den första användningen av konstgjord efterklang, de första sångbåsen, den första halvfartsmastringen och den första användningen av delay lines i en studio.
Kort sagt, dessa två män gjorde mer för att ta inspelningarna och studiotekniken till en högre nivå än vad någon tidigare hade gjort. Putnam var en man med många begåvningar, låtskrivare, uppfinnare och utvecklare av det moderna mixerbordet, producent, mixare, studiodesigner, sångare, och affärsman. "Han stämde även alla våra pianon i studiorummen", säger Allen Sides och fortsätter: "Han gjorde så många bra saker att det nästan är skrämmande, hur han hann med allt, när man tänker efter."
Putman hade redan 1957 gjort sig ett aktat namn i ljudvärlden. Hans egna bolag UREI tillverkade diverse studioutrustning och givetvis hans egna Universal mixerbord (som redan på 60-talet fanns i många studios). Han hade byggt sin "grand palace studio" hemma i Chicago – Universal Recordings: "Ett av de mest magnifika studiorummen någonsin", enligt Quincy Jones tekniker Bruce Swedein.
Det var till Chicago han lockade musiknoblessen, med namn som Duke Ellington, Count Basie, Nat "King" Cole och redan nämnde Quincy Jones. Han blev den första teknikern som verkligen var på samma nivå som de artister och musiker han skulle jobba med. Hollywood-artisterna Bing Crosby och Frank Sinatra var de som lockade honom till västkusten. Där fanns behov av en tekniker med hans kvaliteter. Dessutom var de förmodligen trötta på att behöva flyga ut honom till västkusten varje gång en ny inspelning skulle göras.
Putnam sålde sin älskade Universal Recording studio i Chicago1960, och med hjälp av Crosby och Sinatra, köpte han United Studio. Strax efter köpte han också Western-studion som låg strax intill, endast åtskilda av en parkeringsplats. Det nya namnet blev United Western och bestod av två komplex, 6050 och 6000 på Sunset Boulevard. Han började med att bygga ut kontrollrummen. De brukade med rätta kallas "bås" då de oftast var väldigt små. Däremot behöll han United Studio A:s stora, öppna och fylliga ljudbild, precis som han hade haft i Chicagos Universal A.
Universal och United Western är rätt identiska i sin klangbild, enligt Bruce Swedein, han var tekniker på båda ställena och medverkade på fler inspelningar än någon annan tekniker som jobbat där. "Båda bär Bill Putnams stämpel och givetvis har de en underbar klangbild."
Putnam var mannen bakom det mesta på United Western. Han hade sitt kontror på andra våningen ovanför studions reception. Avståndet mellan hans tekniska labb och hans studio var minimalt.
En annan egenskap som tekniker och producenter behöver ha, är att kunna hantera artister, skivbolagsdirektörer, flickvänner och alla övriga som alltid hängde med artisterna. Även detta var Putnam duktig på. "Förutom allt annat, var han också en fantastisk diplomat", säger Allen Sides. Men när det gällde Sinatra var det inte alltid så lätt. Följande historia, talar sitt tydliga språk.
Bill var Sinatras förstaval när det gällde tekniker. Men han var en upptagen herre. Slutligen sa Frank "jag vill ha dig här på plats, när vi skall spela in". Att få Bill varje gång kostade en hel del, men Bill gjorde detta ett bra tag. För att förenkla arbetet installerade han även en trespårsbandspelare i Franks hem i Palm Springs. Bill kunde då få samtal från Sinatra klockan två på morgonen om någon mix han inte var nöjd med. Detta hände flera gånger och till slut blev Bill irriterad. Så när nästa samtal kom från Frank klockan två på natten och han hör den välkända rösten säga "Det är Frank", då säger Putnam "vilken Frank?" och lägger på luren. Trots detta fortsatte de att vara vänner för livet.
En annan av Putnams egenskaper var hans affärssinne.
I slutet av 50- och början av 60-talet, var nästan ingen av de stora bolagen intresserade av stereo. Det var fortfarande mono som gällde. De brydde sig inte om att göra någon stereomix, det var bara slöseri med tid och pengar. Men Bill såg potentialen, så han började med att parallellt spela in det mesta i stereo också. Han byggde därmed upp ett stort arkiv med outgivna stereoinspelningar. När sen stereo slog igenom stort runt 1961–62, hade ingen av de stora skivbolagen någon katalog med stereoinspelningar. Men Bill hade samlat på sig en ansenlig mängd med mastertejper i stereo.
Så skivbolagen kom till Bill och sade "Vi vill betala dig för mastertejperna", men han sa nej. "Ni kan inte bara betala för banden, utan ni får betala för hela den studiotid som användes" (under de senaste två och ett halvt år). "Om ni accepterar detta så är banden era."
Checkar skrevs ut och de åtråvärda banden med stereoversionerna bytte ägare.
United och Western var separata enheter, som användes av två olika typer av artister. United var den som de äldre, mer etablerade artisterna valde. Western lockade den nya generationen av pop- och rockmusiker. Båda ställen användes nattetid för att lägga ljudspår på Hanna-Barberas tecknade filmer med Fred Flinta och Yogi Bear.
United har två stora rum: A (15x20 meter och med en takhöjd på 7 meter) och studio B som var något mindre. Western hade en riktigt stor studio 1 och den något mindre studio 2. Båda ställena hade en tredje studio, som var klart mindre, samt diverse rum för dubbning och mastring.
I Hollywood med sin långa historia av studior och filmbolag, fanns det först nu en studio som hade fullständig service med allt vad man kunde önska sig. Personalen som fanns hos United & Western är närmast legender idag. Förutom teknikern/producenten Bones Howe (Elvis, Fifth Dimension, The Mamas & The Papas), som kom från Radio Recorders, fanns det ytterligare tre som skulle bli bland de bästa teknikerna i branschen från slutet av 60- fram till 90-talet: Wally Heider (han och Western 3-studion blev på modet för den nya framväxande rockscenen i LA), Lee Hershberg (dekanus för LA-teknikerna under 60- och 70-talen, han var även en av de första som började jobba med digital teknik på 80-talet) och Allen Sides , som snart skulle börja efterlikna Putman, den man han refererar till som en far, samma kille som Bruce Swedein kallar "fadern av modern inspelningsteknik".
När pojken från gatan möter Gudfadern
Allen Sides var en ung hifi-snobb som drev en mycket framgångsrik studio i Santa Monica på en gata som heter Ocean Way. Han blev helt tagen av allt vad Putnam gjorde i Hollywood efter att ha hört The Rat Packs skiva med filmmusik av Robin and the Seven Hoods. En dag råkade han av ren tillfällighet komma till en lagerlokal där gammal elektronik och annan studioutrustning från United Western förvarades. Där fanns racks med Universal-limiters, mixerbord och annat fint. Han erbjöd på stående fot vaktmästaren 6.000 dollar för rubbet.
Detta var klassiska rörgrejer som idag anses närmast ovärderliga. "Vaktmästaren visste nog inte riktigt vad han hade där på sina lagerhyllor, så han sålde allt till mig", säger Sides. "Under två dagar sålde jag av en del saker, tillräckligt för att täcka mina 6.000 dollar."
Resten behöll han och kompletterade sin studio med denna topputrustning. Putnam fick rätt snart reda på denna kupp och beslutade att ge grabben en påhälsning. Trots åldersskillnaden, och trots att han var uppretad på honom, fann Putnam en själsfrände. De blev vänner och partners och började köpa upp andra studios under 70- och 80-talen.
Ray Charles
På United Western spelades det in flera revolutionerade album under 60-talet. Under decenniets första år, hände däremot inte så mycket nytt i musikbranschen. Jazz- och rockfolket från 50-talet hade antingen förlorat känslan eller ändrat inriktning. Den brittiska invasionen var fortfarande ett par år bort. Artisterna inom popmusiken var rätt mainstream, alla utom en: Ray Charles.
Hans talang har länge betraktats som en nationell skatt, men många har fortfarande svårt att placera honom tillsammans med andra innovatörer som Miles Davis och Marvin Gaye.
Det är lätt att glömma idag att han var den som blandade gospel, jazz och blues. Han var nästan den som ensam uppfann soulmusiken och han njöt verkligen av att göra helt gränslös musik.
Ray var redan en etablerad stjärna när han skulle spela in sitt nya album i United B 1962. What'd I Say, Hallelujah I Love Her So och en del andra hade varit hits för hans första etikett, Atlantic.
Nu hade han hade skrivit kontrakt med ABC/Paramount för ett nyare, fräschare ljud och med fullständig äganderätt till allt sitt material. Han ville utmana cheferna på ABC men också utmana sin egen musikaliska nyfikenhet. Han bestämde sig för att sjunga countrymusik, vid en tidpunkt när den musiken var helt ute. Även skivans titel, "Modern Sounds in Country Western Music" var tydligt före sin tid. Countrymusik på detta sätt var något helt nytt som ingen tidigare hade hört. Aldrig hade country låtit så här, med influenser av både soul och jazz.
Ray och hans A&R-man Sid Feller hade samlat Hollywoods bästa studiomusiker i Studio B, tekniker var Bill Putnam själv. Hans assistent var killen som inom två år skulle spela in alla Sinatras 60-talshits (Strangers in the Night, That's Life, och det kanske finaste av Sinatras Reprise-album, "Francis Albert Sinatra & Antonio Carlos Jobim"): Lee Herschberg.
Studion var fylld med stråkar, rytmsektion, blås och en blandad kör, tidstypisk för 60-talet. Det var med allt detta som Ray ville ge countrymusiken en helt ny touch. "Du tar countrymusik, du tar svart musik och blandar dem till en helt ny musik", förklarade Ray. Vispar i långsamma rörelser på virveltrumman, kören som ger sin kraft och klang till refrängerna, sköna stråkar som lägger sin touch och sist men inte minst Ray som sjunger som om han står i mitten av ett bomullsfält.
Första singeln var I Can't Stop Loving You, en cover av Don Gibsons klassiska sång. Svarta lyssnare utmanades av att Ray accepterade en musik som kallades country. Vita lyssnare utmanades att försöka acceptera att en musiktyp som kallades country kunde sjungas av en svart man. Detta var ett socialt experiment lika mycket som det var ett musikaliskt. Ett experiment som visade sig vara helt rätt. Efter tre veckor hade albumet sålt 300.000 exemplar. Veckan därpå var siffran uppe i 700.000, och enligt Billbord såldes skivan även till människor som inte ens ägde en skivspelare!
Man hade valt att spela in direkt på två spår, mixning av instrument, röster och efterklang gjordes direkt till två spår av två ensamvargar, Ray Charles själv och Putnam. Mixerbordet var ett Universal-bord. Mark Linett, en tekniker som jobbat mycket med detta mixerbord, konstaterade: "Ett fel med de mixerbord som tillverkades under det tidiga 60-talet är att de ibland hade distorsionsproblem. Men vid live till mono, två- eller trespårsinspelningar lät det alltid fantastiskt. Men när man skulle mixa genom mixerbordet, förlorade det en hel del av sin unika ljudkvalitet."
Detta album hjälpte i mycket hög grad till att etablera United Western som en toppstudio och när Putnam dessutom fick en Grammy-nominering för Best Engineered Album 1962, så var succén fullständig.
Klassiker från United Western
Ray Charles
"Modern Sounds in Country and Western Music"
Ray Charles legendariska skivor från 1962, volym 1 och 2. Inspelade i United B, direkt i stereo utan någon mellanmix. Ljudmässigt i toppklass, finns att få i flera versioner både på vinyl och CD, vi har inte sett någon högupplöst version än. Lägg ett extra öra till Your Cheating Hart och Hey Good Looking.
Frank Sinatra
"Francis Albert Sinatra & Antonio Carlos Jobim"
Frank sjunger Jobim, som var tidigt ute med sina tolkningar av Jobims bossa nova-klassiker. Bred, stor ljudbild inspelad i Western B-studion. Lee Herschberg var tekniker. Finns i en ny CD-version med båda LP-skivorna Frank gjorde med Jobim. 24-bitsmastrat av en annan legend: Larry Walsh.
The Beach Boys
"Pet Sounds"
Beach Boys klassiska skiva fyllde 50 år 2016. Den gavs aldrig ut i stereo på 60-talet. Till 30-årsjubileet gjordes en äkta stereoutgåva för första gången. Lyssna till God Only Knows och Don't Talk, med en nderbart analog klang. Finns i alla format, även nedladdning i högupplöst format från Acoustic Sounds. Vi återvänder till den här skivan i del 2 om United Western.