Extra Material Hifimusik #9 2016

Den klassiska musikens ABC

I kommande Hifi & Musik nr.10/2019 har vi den 12:e delen i vår konstmusikaliska historia. För dig som vill friska upp kunskaperna, kommer här den allra första (långa!) inledande delen!

Annons:

Finns det några smarta genvägar till den klassiska musikens förlovade värld? Alltså ett lätt sätt för den inte så invigde att skaffa sig en bättre bild av musiken och vad det handlar om? Jodå, vi tipsar om ett antal ambitiösa men inte så farligt kostsamma boxar.

De stora skivbolagen ligger på enorma ljudarkiv. Ofta legendariska och epokgörande LP-inspelningar av de mest betydelsefulla verk som någonsin skrivits, framförda av de främsta dirigenterna, solisterna, orkestrarna, ensemblerna … Vad gör de för nytta i arkiven? Nej, ut med dem!


Man känner kanske av att försäljningen av fonogram avtar, och vill ta en sista chans att få in lite pengar av årtiondens utgivningar, att på nytt aktualisera godbitarna, göra dem tillgängliga på nytt efter att de sovit törnrosasömn i decennier, men den här gången i uppfräschade CD-versioner samlade i boxar, inte sällan i miniatyrversioner av sina nostalgiska gamla LP-fodral. Boxarna varierar i omfattning, men de säljs alla till oförskämt låga priser.

Boxarna presenteras med olika teman. De mest ambitiösa har velat presentera hela musikhistorien i suveräna tolkningar, andra har gjort specialsamlingar som visar mer av en viss epok, en viss artist, en viss tonsättare.   

Sådana här satsningar är i och för sig inget nytt. Redan under LP-eran fanns det gigantiska produktioner, som Beethovens och Brahms ”alla” verk samlade genrevis i boxar från DG, ofta i samband med något jubileum. Men i de fallen var det mestadels bara fråga om nyinspelningar. Kanske satte den här trenden igång 1991 med Mozarts alla verk på DG, 45 boxar som tillsammans mäter tämligen exakt två hyllmeter och totalt rymmer 178 CD! Detta följdes av en likartad Beethoven-satsning. Men de som är kalenderbitare har alltid märkt att man ändå missat någon liten komposition. Det går inte att vara riktigt komplett.

Den mest ambitiösa satsningen när det gäller att verkligen försöka ge ut allt är det svenska bolaget BIS utgåva av Sibelius ALLA verk i 13 boxar om totalt 69 välfyllda skivor, där man tagit med alla olika versioner av samma verk, sånger i olika röstlägen, alla ungdomsverk, alla skisser om de så bara är några sekunder långa.

Det kommer ständigt ut nya samlingsboxar med nya teman. Populärt just nu tycks vara att samla en och samma artists alla inspelningar. Bland de senast utkomna kan nämnas Emerson String Quartets box om 52 CD på DG med kompletta cykler av Sjostakovitjs, Mendelssohns, Beethovens och Bartóks stråkkvartetter och mycket, mycket annat. Decca har just släppt en 35 CD-box med Haydns samtliga symfonier på samtida instrument, och Händels stora oratorier på 41 CD.

En annan, mer specifikt vokalinriktad men mycket intressant box är”Decca Sound: 55 Great Vocal Recitals”. (55 CD), lite i samma skola som den här genomgångens ”The Piano”-box från DG.

Men här och nu koncentrerar vi oss mestadels på mer sammanfattande boxar, som spänner över olika kompositörer, epoker, subgenres och artister, men med skivetiketten som minsta gemensamma nämnare: DG, Decca, Philips och RCA.

 

 


 

 

 

The History of Classical Music on 100 CD

Från Gregoriansk sång till Górecki

DG/UNIVERSAL

Deutsche Grammophon (DG), den gula etiketten, har gett ut en box med inte mindre än 100 CD. Detta är den mest omfattande presentationen av den västerländska musikhistorien, samlad i en enda box. Man har haft den uttalade ambitionen att skildra musikens utveckling. Här finns det mesta, och allt är naturligtvis hämtat från bolagets oerhört rika produktion genom åren. Det tycks vara så att de äldsta bidragen är Karl Böhms version av Richard Strauss Also sprach Zarathustra gjordes 1958 och att legendariska Ralph Kirkpatrick spelade in Bachs Goldbergvariationer 1959. Det är verkligen inga fel på dessa mer än 50-åriga inspelningar, konstnärligt – men en tekniskt nyare inspelning av Strauss detaljrika orkesterverk hade inte suttit i vägen.

Tekniskt och musikaliskt finns annars inte mycket att anmärka på. Man har valt med omsorg och även varit mån om att lyfta fram bolagets stora namn. Här finns massor med nyare inspelningar av Böhm (60- och 70-tal), bredvid Karajan, Kubelik, Jochum och andra ur den äldre generationen, uppblandade med Bernstein, Ozawa, Maazel, Abbado fram till Tilson Thomas, Whun Chung, Sinopoli, Barenboim och Boulez – idel toppnamn och mestadels i den repertoar de behärskar bäst. Personligen har jag däremot inte så höga tankar om Barenboim när han ger sig på Bruckner! Och varför Gershwins Rhapsody in Blue med östtyske Siegfried Stockigt vid pianot och Kurt Masur som dirigent? Där borde man ha tagit något mer jazzigt.

Repertoarmässigt saknar man inte mycket, om man nu är ute efter standardverk. Allt presenteras kronologiskt och börjar på medeltiden med gregorianskinspirerade verk av Perotinus och Leoninus från 1100-talet. Här saknas alltså Hildegard von Bingen (1000-talet), och förresten alla senare kvinnliga tonsättare! Vilket för övrigt utmärker alla här presenterade boxar.

Renässanstonsättarna är väl representerade, men av Machaut saknar man den epokgörande ”Notre Dame”-mässan, och ur den italienska blåsartraditionen saknar man helt det största namnet: Gabrieli. Av Monteverdi finns inget ur hans operor, men väl madrigaler. Här finns däremot Allegris ”Miserere”, något ur Palestrinas Marcellusmässa och Tallis 40-stämmiga motet ”Spem in alium”, lysande tolkad av King’s College Choir.

Den tyska barocken tolkas i gamla hederliga 70-talsinspelningar av bland andra Musica Antiqua Köln, Gardiner, Preston, English Concert med flera. Det är fem CD Bach och tre med Händel, men bara en Telemann och en Vivaldi – och även om såväl Årstiderna som Gloria finns med, så skulle jag gärna ha sett en ärtigare version av de förra. Haydn har fått tre CD med symfonierna nr 45, 88 och 104, ett bra urval, stråkkvartetter och ur Skapelsen. Av Mozart hittar man de två sista symfonierna (Böhm 1962) och Pianokonserterna nr 20 och 21 med Géza Anda, lite kammarmusik och utdrag ur Figaros bröllop och Requiem.

Överhuvud taget är det mycket high-lights ur operor och andra längre verk, och mer sällan hela omfattande kompositioner. Wagners Niebelungens Ring, som brukar uppta 13–14 CD, trängs här ihop på en CD. I Tristan och Isolde får vi njuta av Birgit Nilsson. Webers Friskytten, Rossinis Barberare, Bizets Carmen, Verdis Aida, Rigoletto och Traviata, Puccinis Bohème och Tosca presenteras i utdrag på varsina CD.

Beethoven ägnas fem CD. Symfonierna nr 5 och 6 med Karajan, nr 9 med Bernstein. Pianokonsert nr 4 och 5 med Pollini, samt kvartetter med Amadeuskvartetten och pianomusik med Emil Gilels.

Så fortsätter det med romantikerna: Schubert, Paganini, Berlioz, Chopin, Liszt, Brahms (symfonierna nr 1 och 4 med James Levine!). Pianomusiken är ofta signerad Martha Argerich. Medan Mendelssohn bara får en CD har Schumann fått tre, en av dessa med Lieder (Fischer-Dieskau). Här finns Strauss-valser med Wienfilharmonikerna/Maazel.

De enda nordborna är Grieg (Pianokonserten med Géza Anda, Peer Gynt med Karajan) och Sibelius (Symfoni nr 5 och Finlandia med Karajan). En svensk orkester spelar däremot Tjajkovskijs 1812-uvertyr: Göteborgsymfonikerna/Neeme Järvi, som också anförtrotts Rimskij-Korsakovs Capriccio espagnole.

 Av ryssar hittar vi enstaka stycken av Glinka, Borodin och Musorgskij (Tavlor på en utställning). Tjajkovskijs Pathetique-symfoni sticker ut med Leningrad-filharmonikerna och Mravinskij, första pianokonserten (Argerich) och violinkonserten (Milstein). Rachmaninovs tredje pianokonsert finns med, men inte den andra! Stravinskys viktiga baletter finns med (men inte Eldfågeln), och jag tror inte Abbados Våroffer är den bästa. Moderna klassiker som Prokofjev representeras av första violinkonserten och tredje pianokonserten, Sjostakovitj av symfoni nr 5 och märkligt nog den sällan spelade cellokonserten nr 2, båda med Rostropovich.

Mahlers första och femte symfonier (Kubelik respektive Karajan), enstaka stycken av Rodrigo, Falla och Bernstein (Candide med Boston Pops, West Side Story-sviten med Ozawa). Bland engelsmännen hittar man Elgars Enigmavariationer, Holsts Planeterna, Brittens Serenad och småstycken av Delius och Vaughan Williams, bland österrikarna Schönberg, Webern och Berg.

Fransmän som Saint-Saëns och Franck har varsitt verk, Debussy och Ravel har sina huvudverk med, men man saknar helt och hållet medlemmarna i Les Six, bland dessa Poulenc, Honegger och Milhaud. Däremot speciellt tack för systrarna Loriod och Chung i Turangelila-symfonin av Messiaen. Boulez Le Marteau sans maître och Stockhausens Gruppen finns med, men kanske mest som gisslan – i stort sett det enda av dessa tonsättare DG spelade in. Och av Lutoslawski (Chain 3), Schnittke (Concerto grosso nr 1) och Ligeti (Kammarkonsert) hade det suttit bättre med mer representativa verk, även om Kremer och Boulez gör bra ifrån sig.

Górecki (född 1933) fick sätta punkt i denna skivseries titel, med sin tredje symfoni, men den hundrade skivan har faktiskt yngre tonsättare, fast det tyska bolaget kanske inte räknar med amerikanska tonsättare som Steve Reich (född 1936, Six Pianos), Philip Glass (född 1937, Violinkonsert) eller John Adams (född 1947).

 Några smärre plumpar till trots, råder det ingen tvekan om att man i denna box får ta del av det mesta och bästa ur musikhistorien, både vad gäller repertoar och medverkande.

Boxen åtföljs av en rejäl bok och dessutom av en hemsida med ytterligare information och material.

 


 

The Mono Era 1948–1958, 51 CD

DG/UNIVERSAL

DG har också en drygt hälften så omfattande utgåva med helt andra inspelningar. Men här är det endast fråga om monoinspelningar, gjorda mellan åren 1948 och 1957, och om man inte absolut måste ha stereo, så håller skivorna överlag så hög teknisk och konstnärlig standard att man inte behöver tveka. När det gäller ordningen stämmer inget beträffande kronologi, vare sig på inspelningarnas ålder eller tonsättarnas levnad. Flera tonsättare kan samsas på samma skiva, och samma tonsättare kan dyka upp på andra skivor långt fram i boxen. Poängen är att skivorna är sorterade efter den viktigaste medverkandes efternamn, och det finns logik i detta, för vill man ha historiska inspelningar är det nog inte i första hand verken man letar efter, utan artisterna. Och de medverkande artisterna hör onekligen till epokens giganter.

Många av dem fortsatte över till stereotiden, men här hittar vi alltså äldre inspelningar med exempelvis dirigenter som Böhm (Brahms, Reger) och Maazel (en temaskiva med Romeo och Julia-verk av Berlioz, Tjajkovskij och Prokofjev), solister som Fischer-Dieskau (Brahms, Wolf, Schumann) och kammarensembler som Amadeuskvartetten (Schubert). I många fall är det helt enkelt fråga om gamla LP-utgåvor som förts över till CD och ibland av speltidsskäl kompletterats med andra inspelningar av samma artister.

Många inspelningar är mer eller mindre legendariska och kan med tacksamhet tas emot i nytvättade CD-versioner. Dit kan höra Cherkasskys inspelningar av Tjajkovskijs första och andra (!) pianokonserter. Liszts pianokonserter och Rachmaninovs andra pianokonsert finns med Andor Földes. Den legendariske dirigenten Ferenc Fricsay är flitigt återanvänd med Berlinorkestrar (Rimskij-Korsakov Scheherazade, Beethovens och Prokofjevs första symfonier, Mendelssohns Midsommarnattsdröm, Ravels G-durkonsert med Monique Haas, Mozarts pianokonserter nr 19 och 27 med Clara Haskil och en del annat).

Andra minnesvärda inspelningar är Karel Ančerls version av Sjostakovitjs tionde symfoni med Tjeckiska filharmonin, Furtwänglers version av Schuberts nionde symfoni och Haydns 88, samt att tonsättaren Paul Hindemith som själv får dirigera sina mästerverk Mathis der Maler, Symfoniska metamorfoser och De fyra temperamenten.

Dirigenter som återkommer flera gånger är Eugene Jochum (Mozart), Lehmann (Brahms Requiem på 2 CD), Leitner (Lortzings Tsar och timmerman på 2 CD, Haydn, Mendelssohn, Schumann, Strauss), Markevich (Mozart-symfonier, Haydns Skapelsen på 2 CD). Med särskilt intresse lyssnar man på Leningradfilharmonikerna som under ledning av Kurt Sanderling spelar Rachmaninovs andra symfoni.

Bland solisterna kan man lägga märke till Wilhelm Kempff i Schumann och Brahms, far och son Oistrach i en rad barocksonater, sångare som Maria Stader (Mozart), Rita Streich (operagodis) och Wolfgang Windgassen (Wagner).

Det här är en ganska brokig utgåva, vilket också späds på av en skiva med Donkosackerna och en med trubadursånger. Men boxen bjuder också på många timmar av verkligt underbara inspelningar, även om den inte når den allra mest fullkomnade spetstekniken.

 


 

 

111 – The Piano: Legendary Recordings, 40 CD

DG/UNIVERSAL

Under den gemensamma rubriken ”111” har DG gett ut en rad samlingsboxar med olika innehåll. Ofta är det bara fråga om någon handfull CD med titlar som Classical Easter eller Classical Christmas, men också två boxar om vardera 55 CD med bara musik av Mozart. Den förmodligen mest intressanta boxen är de 40 skivorna med pianister, som spelar soloverk från Bach till Tan Dun, ofta i blandade recitalprogram med många tonsättare. Här hittar man alla kända DG-pianister:

Géza Anda (Schumann), Argerich (Chopin, Brahms, Prokofjev, Liszt, Bach), Barenboim (Schubert, Liszt, Beethoven-sonater), Berman (Rachmaninov), Eschenbach (Haydn), Gavrilov (Bach Goldbergvariationerna), Grimaud (Chopin, Rachmaninov), Gulda (Mozart). Några inspelningar har åtskilliga år på nacken: Haas 1953 (Ravel, Debussy, Russel, Bartók), Haskil 1951 (Mozart), Vásáry (Liszt) 1958.

Här finns också gamle Horowitz i en sen upptagning från 1985 (Bach, Mozart, Chopin, Schubert), och mästare som Kempff spelar Brahms (1964) och Schubert (1966). Den ende nordiske tonsättaren är Grieg som Gilels spelar några lyriska stycken av. Benedetto Michelangeli spelade in Debussys Images 1971.

Många av de senaste decenniernas storheter (där några blommade upp och sedan nästan försvann under horisonten) finns med: Kissin (Schubert, Brahms, Liszt) 1991, Pogorelich (Chopin, Ravel, Prokofjev) 1983, Maria João Pires (Schubert) 1996, Pletner (Tjajkovksij, Chopin) 2005 och förstås Lang Lang med sin livekonsert i Carnegie Hall på två CD (Haydn, Schubert, Tan Dun, Liszt, Schumann).

 DG har också satsat på andra unga asiatiska pianister som Yundi Li (Mozart, Schumann, Liszt) 2005 och Yuja Wang (Rachmaninov) 2012.

Det är väl ingen tvekan om att den som lyssnar till skivorna i den här boxen fått en ordentlig genomgång av pianister och pianoverk. Men, visst finns det ett och annat man saknar från den gigantiska pianorepertoaren, underligt vore det annars, men här finns påtagligt lite av Mozart. Alla kan säkert finna att några personliga favoritverk saknas. Fler storslagna pianister kan också hittas i andra bolags boxar.

 


 

The Decca Sound – 50-CD Box Set

DECCA/UNIVERSAL

På 50 CD presenterar Decca återutgivningar av några av sina bästa utgåvor, presenterade i miniatyrer av originalomslagen på LP, och de flesta med vad man kallar bonusinslag när LP-skivans speltid varit väl kort för CD-formatet. I boxen finns också en 200 sidor lång medföljande bok som ger ytterligare upplysningar. Totalt rymmer boxen 244 verk!

Skivorna är sorterade efter dirigent eller solist i bokstavsordning, och listan imponerar verkligen. Det är få medverkande som återfinns i både DG- och Decca-boxen, men Böhm, Maazel och Karajan gör det, med en härlig Bruckner-fyra, Respighis romerska sviter respektive Holsts Planeterna – alla tre bättre än motsvarande DG-versioner. Många verk dyker av naturliga skäl upp i båda boxarna, för de ska ju spegla de verkliga klassikerna i musikhistorien. Men här är det alltså en annan uppsättning namn, förvisso inte på något sätt sämre. I många fall är Decca att föredra, även om utbudet här är något magrare.

Också här går man långt tillbaka i historien och börjar med Susato, men så blir det ett hopp till Bach, och resten av barocken och klassicismen håller långt ifrån samma rikedom som hos DG. Urvalet, både artister och tonsättare, är här mindre tyskorienterat och mer lagt åt det engelska och franska. Men här finns också en CD med Cabaretsånger från Berlin.

Gamla legendariska dirigenter har tagits med, som Argenta med ett spanskinspirerat program 1957, Ansermet 1961 (Falla: Trekantiga hatten, Debussy: Images), Monteux 1958–59 (Ravel: Daphnis och Chloé, Elgar: Enigmavariationerna), Maag 1960 (Mendelssohn), och Münchlinger 1964 (Bach: Magnificat).

 Bland andra dirigenter som fått varsin CD kan nämnas Doráti (Stravinsky: Eldfågeln, Våroffer), Mackerras (Janácek: Sinfonietta och Taras Bulba), Marriner (Tjajkovskij: Stråkserenad, Grieg: Holbergsvit), Mehta (Ives: Symfoni nr 2, Varèse: Arcana med mera), Haitink (Sjostakovitj: Symfoni nr 5 och 9), Litton (Walton: Belshazzar’s Feast med Bryn Terfel), Chailly (Messiaen: Turangalilasymfoni), Solti (Mahlers åtta!) – men också Dutoit, trots att han också ägnats en egen box med 35 CD.

Bland de stora solisterna kan man märka polarprisvinnarna Cecilia Bartoli med italienska koloratursånger, och Renée Fleming i olika operascener, Birgit Nilsson i Wagner, Carreras/Pavarotti/Domingo i konserten 1990 i Karakallas termer i Rom, Sutherland/Horne/Pavarotti live från Lincoln Center och Renata Tebaldi i high-lights från Puccini. Joshua Bell framför Barbers och Waltons violinkonserter, medan Chang spelar Bruchs och Mendelssohns och Janine Jensen Brittens och Beethovens. Bland pianisterna utmärker sig Nelson Freire i Brahms första konsert, Clifford Curzon 1970 i Mozarts nr 20 och 27, Alicia Laroche i Granados Goyescas och Fallas Nätter i spanska trädgårdar, Radu Lupu i Beethoven-sonater och Schiff i Bachs Goldbergvariationer.

Några artister dyker upp i dubbla roller: den store Vladimir Ashkenazy återfinns både som pianist (Rachmaninov Pianokonsert nr 3, pianosonat nr 2, Musorgskij: Tavlor på en utställning, i Ashkenazys egen orkestrering) och dirigent (Sibelius första symfoni). Benjamin Britten dirigerar sin egen War Requiem. Medverkande från Norden lyser med sin frånvaro, med bara ett undantag: vår egen Herbert Blomstedt med Richard Strauss storstilade Alpsymfoni.

Jämförd med DG:s stora 100-CD-box är Decca djärvare i sin repertoar, men samtidigt saknas åtskilliga verk från barock och klassicism.

 


 

 

Early Music Studio of Deutshe Grammophon 1947–2013, 55 CD-box

DG/UNIVERSAL

DG har alltsedan 1947 gett ut mer eller mindre vetenskapliga tolkningar av äldre musik på etiketten Archive, och ur den skatten presenterar man en 55 CD stor box med epokgörande inspelningar med tidens alla stora pionjärer när det gället att tolka historien autentiskt med tidstrogna instrument och en spelteknik som återgav musiken på ett sådant sätt som man ansåg vara i överensstämmelse med tidens traditioner. Här finns musik från gregoriansk sång, med Benediktinermusikarna i St Martin Beuron, fram till Beethovens femte och sjätte symfonier med John Eliot Gardiner framför Orchestre Révolutionaire et Romantique.

De gamla tonsättarna är många och urvalet rikhaltigt: Leoninus, Perotinus, Machaut, Palestrina, Adam (hela sångspelet Robin och Marion), Susato, Muffat, Biber, Delalande, Monteverdi (Vesper), Caccini, Peri, Ockeghem, Gabrieli, Rameau, Victoria, Zelenka, Gibbons, Morley, Purcell (Ode till St Cecilia) … Listan kan göras mycket lång, och de medverkande artisterna är ofta välkända: Harnoncourt, Kirkpatrick, Camerata Bern, Musica Antiqua Köln

Givetvis lägger man stor vikt vid Bach och Händel. Av Bach hittar man bland annat flera stora verk i sin helhet på 2–3 CD: h-mollmässan (Monteverdikören, Gardiner), kantater med Fischer-Dieskau och Ristenpart, alla Brandenburgkonserterna med August Wenzinger, hela Matteuspassionen med Karl Richter. Av Händel finns Israel i Egypten (Paul Esswood, Charles Mackerras), Messias (Gabrieli Consort, Paul MCreesh), La Resurezione (Les Musiciens du Louvre, Marc Minkowski), Alcina och Concerti grossi (The English Consert).

Andra verk av betydelse är Vivaldis Årstiderna (Simon Standage), andra Vivaldi-verk med Viktoria Mullova, taffelmusik av Telemann, sonater av Corelli, klagosånger av Monteverdi med Anne Sofie von Otter och Musica Antiqua Köln, symfonier av Mozarts läromästare Mysliveček, två pianokonserter av Mozart (Malcolm Bilson) och fyra symfonier av Haydn (The English Consert/Trevor Pinnock).     

För vänner av renässans- och barockmusik är denna samling av stort värde. Men, det kan också vara värt att ta en titt på ”Archive: Analogue Stereo Recordings 1959–1981”, med ytterligare 55 CD med annat urval ur detta bolags enorma produktion.

 


 

Decca Sound – Dutoit/Montréal, 35 CD

DECCA/UNIVERSAL

Att satsa på 35 CD med samma dirigent och i huvudsak samma orkester kräver nog att man verkligen är en hängiven beundrare av vederbörande. Även om Charles Dutoit under en period var chefdirigent i Göteborg 1975–78 är det kanske inte många här i landet som betraktar honom som en sådan gigant att man vill höra allt. Det han spelat in speglar en färgsprakande och vital person som oftast framför virtuos och utåtriktad musik, gärna fransk. Här har skivbolaget inte haft ambitionen att ge en musikhistorisk översikt, utan att presentera Dutoit på bästa sätt.

Nästan hälften av skivorna, 16 av de 35, är helt ägnade fransk musik: fyra Ravel, tre Debussy, två Bizet och en var av Fauré, Berlioz, Saint-Saëns/Gounod, Franck/d’Indy, Ibert och en med smågodis – i huvudsak romantisk och impressionistisk musik, med andra ord.

 Liknande typ av musik dominerar även de övriga skivorna med italienaren Respighi (romerska sviterna), spanjoren de Falla (Trekantiga hatten, Kärlekens trollmakt), engelsmannen Holst (Planeterna) och ungraren Bartók (Konsert för orkester).

 Ryssar som Rimskij-Korsakov (Scheherazade) och Musorgskij (Tavlor på en utställning) hör hit, liksom Tjajkovskijs tre baletter (på 2 CD). Stravinsky var förvisso född i Ryssland, men kom i sina tidiga baletter att räknas som Parisare (Eldfågeln, Petrusjka, Våroffer).

 De sista skivorna sticker ut från denna beskrivning: Orffs Carmina Burana, en Piazzolla-skiva och en Theodorakis-skiva med balettmusik, samt det kanske enda svenska verket i någon av alla boxar – för på en skiva med nationella rapsodier (Liszt, Dvořák, Enescu, Glazunov) fick även Hugo Alfvéns svenska rapsodi Midsommarvaka plats.

Tilläggas bör att det uteslutande handlar om relativt moderna inspelningar från 80- och 90-talen, det stora flertalet inspelade med digitalteknik, eller Digital Recording, som det står på omslagen.

Det är kanske värt att poängtera att det numer finns otaliga boxar med stora artister i mer eller mindre samlade inspelningar. Den ryske pianisten Svjatoslav Richter finns till exempel på 18 CD från Sony, om man inte vill ha 50 CD med honom från ryska Melodiyas ”The 100th Anniversary Edition”, eller Arthur Rubinstein på 142 skivor från RCA/Sony. Är man svag för pianisten Julius Katchen så finns hans kompletta inspelningar i en box om 35 CD på Decca, nöjer man sig med hans inspelningar mellan åren 1949–68 så räcker det med en box på åtta CD, eller hans samlade inspelningar av Brahms pianomusik på sex CD.
Jo, det finns boxar i mängd!!

 


 

 

Living Stereo 60 CD Collection

RCA/SONY

Från Sony, som köpt upp äldre bolag som RCA, finns också en box, denna gång med 60 CD, med legendariska inspelningar av många av den klassiska musikens ikoner. Här finns av naturliga skäl en betydligt större inriktning mot USA, eftersom RCA var ett amerikanskt bolag. Bland solisterna hittar man så stora namn som violinisten Jascha Heifetz (med konserter av Tjajkovskij, Bruch, Vieuxtemps, Bach, Beethoven, Mendelssohn, Sibelius, Prokofjev, Glazunov och Brahms – alltså huvuddelen av de viktigaste violinkonserterna), och han ensam får dra hela violinlasset. Pianisterna är dubbelt så många (två) och representerar två olika generationer: Arthur Rubinstein, ikonen, (Chopin, Brahms, Beethoven, Franck) och prisvinnaren Van Cliburn (Tjajkovskij, Rachmaninov, Prokofjev, Schumann och Beethoven). Cellisten Gregor Piatigorsky (Dvorák och Walton) svarar för all cellomusik. Så tillkommer bara Julian Bream bland instrumentalsolisterna och han bjuder på ett spanskt gitarrprogram. Men dessa få solister täcker ändå in åtskilligt av den romantiska repertoaren.

Bland sångarna hittar man stora namn som Leontyne Price (arior), vår egen Jussi Björling i en komplett Turandot på två CD, Anna Moffo i en likaså komplett La Traviata på två CD och Mario Lanza i high-lights.

Det tycks som om man varit mer intresserad av att lansera sina stora dirigenter, även om de allra flesta bara representeras av en enda CD. Undantagen är Charles Munch och Fritz Reiner som man hittar på ett flertal skivor i verk av Saint-Saëns, Debussy, Ravel, Berlioz, Mendelssohn, Schubert respektive Strauss, Bartók, Musorgskij, Dvorák, Rimskij-Korsakov, Mahler och Respighi. Här finns också inspelningar med Monteux, Stokowski, Leinsdorf (kompletta Bohème och Butterfly på två CD var).

 Mer lättlyssnad musik finns dels med Arthur Fiedler och Boston Pops (Gershwin och Offenbach) dels Morton Gould (i egna och Coplands verk).

Här är det i första hand fråga om ganska gamla inspelningar, och man saknar i sammanställningen helt barocken (med undantag av Bachs violinkonserter) och klassicismen. Även de tidiga romantikerna som Schubert, Schumann och Mendelssohn är styvmoderligt behandlade, men skivorna är ganska välfyllda, i vissa fall med två LP:n på en CD.

 

Living Stereo 60 CD Collection Vol. 2

RCA/SONY

När RCA sedan gav ut en volym 2 av sina epokgörande ”Living Stereo”-inspelningar blev det 60 nya CD, men samlade lite hipp som happ kan det tyckas, även om viss inspelningsordning ändå föreligger. Här blandas skivorna helt, och följer helt LP-originalen, även när speltiden är mycket kort. Beethovens fem pianokonserter får således varsin CD, medan man numera oftast ser dem tillsammans på tre CD. Utgåvan rymmer också fem kompletta operor: Verdis Otello, Berlioz Romeo och Julia (Munch), en legendarisk Tosca från Rom-operan med Jussi Björling dirigerad av Erich Leinsdorf (3 CD), Donizettis Lucia da Lammermor och Rossinis Barberaren – båda med Leinsdorf (3 respektive 4 CD). Leinsdorf förekommer på 13 CD, även i Verdis Requiem med Birgit Nilsson, Brahms andra pianokonsert med Svjatoslav Richter och Mahlers symfoni nr 1.

En annan artist som återkommer ofta är pianisten Artur Rubinstein. Det är han som spelar de nämnda Beethoven-konserterna, men dessutom Griegs pianokonsert och Chopins Nocturner samt violinsonater av Beethoven tillsammans med Henryk Szeryng. Han medverkar på nio av dessa CD.

Fritz Reiner är en dirigent som kanske ändå inte trängt in i det svenska medvetandet, men han var ett av RCA:s stora namn och av volymens 60 CD dirigerar han tio i en mycket varierad repertoar: Rachmaninovs första pianokonsert (Byron Janis – som ensam även fått bidra med pianoversionen av Tavlor på en utställning), Tjajkovskijs symfoni nr 6, Hovhaness symfoni nr 2, Stravinskys Fens kyss, Rossiniuvertyrer, Nötknäpparen, Prokofjevs kantat Alexander Nevskij, orkesterverk ur Wagner-operor, Beethovens symfonier nr 8 och 9. En del av detta kan knappast räknas till standardrepertoaren, även om det är superb musik.

Denna box rymmer förvisso åtskilliga anmärkningsvärda inspelningar, men det finns ingen bärande tanke. Här finns inspelningar med gamle hedersmannen Charles Munch (Brahms första pianokonsert, Gary Graffman piano – som också fått en skiva med pianomusik av Liszt), Mahler-sånger med Maureen Forrester, Dvořáks symfoni nr 8 och orkesterfavoriter av Debussy. Den likaså legendariske dirigenten Pierre Monteux får göra Tjajkovskijs fjärde och femte symfoni. Kirill Kondrasjin dirigerar lättsam rysk balettmusik av Chatjaturjan och Kabalevsky, och andra ryska artister förekommer också, som pianisten Emil Gilels (pianosonater av Schubert). Bland pianister kan också nämnas Van Cliburn (Chopin).

Det är en hel del amerikanskt: Morton Gould och hans orkester gör ett orkestralt sammandrag av Carmen, Aaron Copland dirigerar sin egen Appalachian Spring, Arthur Fiedler svarar för en ”barnskiva” med Saint-Saëns Djurens karneval och Brittens A Young Person’s Guide to the Orchestra, och en med lättsam klassisk musik i form av sviten ur Kärleken till de tre apelsinerna (Prokofjev) och Sylfiderna (orkestrerade stycken av Chopin). Den dynamiske körledaren Robert Shaw får bidra med sin tolkning av Bachs h-mollmässa.

 Värt att nämnas är också Julian Breams förnämliga lutspel i stycken av engelska renässansmästare och i gitarrkonserter av Guiliani och Malcolm Arnold, eller Vladimir Horowitz som spelar pianosonater av Beethoven.

 Detta är som synes en mycket spretig box utan tema, men med många minnesvärda inspelningar, med början 1956 och slut 1965 och volym 1 av Living Stereo ger nog bättre valuta för pengarna, och båda boxarna speglar i ärlighetens namn mer skivbolaget RCA och underetiketten Read Seal och tiden för inspelningarna än tar ett helhetsgrepp på den klassiska musiken.

 


 

Philips Classics – The Stereo Years, 50 CD

DECCA/UNIVERSAL

I Philips-boxen om 50 CD i sina original-LP-omslag finns, när det gäller solister, ett bredare utbud än hos SONY/RCA-boxarna, men solisterna får i allmänhet bara varsin CD – vilket även gäller dirigenterna. Här finns kända pianister som Claudio Arrau (Beethoven, Liszt), Alfred Brendel (Schubert, Mozart, Liszt), Clara Haskil (Mozart), Ingrid Haebel (Schubert), Adam Harasiewich (Chopin), Nikita Magaloff (Chopin) och Svjatoslav Richter (en recital från Sofia). Violinisterna är Salvatore Accardo (Sibelius), Arthur Grumiaux (Berg, Stravinsky), Gidon Kremer (solostycken av Bach) och Henryk Szeryng (Wieniawski och Szymanowski). Sångarna är Elly Ameling (Schumann, Schubert), Dame Janet Baker (Händel) och José Carreras (italienska arior). Heinrich Schiff är ensam cellist (Dvořák) och Heinz Holliger ensam oboist (Mozart, Strauss, Bellini). Kammarmusikensemblerna Beaux Arts Trio (Schubert, Beethoven) och Quartetto Italiano (Debussy, Ravel) avrundar listan.

Så återstår ett 20-tal CD där dirigenter i allmänhet fått varsin med väl valda verk: Eduard van Beinum (Brahms), Colin Davis (Dvořák, Berlioz), Bernard Haitink (Brahms, Bruckner, Strauss), Eugen Jochum (Bruckner), Joseph Krips (Mozart), Neville Marriner (Bizet), Kurt Masur (Brahms), Seiji Ozawa (Tjajkovskij), Witold Rowicki, Wolfgang Sawallish, Georg Szell och Christoph von Dohnanyi.

Originalskivor även här alltså, men där speltiden blivit för kort, har man lagt till generöst med bonusmaterial så att många av skivorna ligger runt eller till och med över 80 minuters speltid. Lite roligt, eftersom Philips tillsammans med Sony i början av 80-talet tog fram den så kallade Red Book-standarden, som föreskrev att en CD inte fick ha mer än 74 minuters speltid…

Philips är ett klassiskt gammalt skivmärke, men existerar idag bara som en etikett, ja knappt det, och dessa inspelningar ges idag ut av Decca.

Liksom hos Living Stereo-boxarna är det lite extra intressant att läsa den medföljande boken, som beskriver hur Philips skivmärke kom till och att man liksom RCA använde en hel del egen teknik/utrustning vid inspelningarna.

 


 

 

Konstmusikaliska slutsatser

Det råder väl ingen som helst tvekan om att den enorma DG-boxen ”The History of Classical Music” ger den konstmusikaliske nybörjaren den absolut bästa överblicken, här får man verkligen det mesta av det bästa, men det är klart att inte ens 100 CD ger möjligheter till djupdykningar. Att DG står bakom innebär också det bästa av såväl artister som inspelningskvalitet, med en på andra håll sällan hörd skärpa och precision. Men det är klart, med den här boxen i hyllan blir det inga imponatorpoäng på omgivningen, men det kanske du fixar med några väl valda, ytterligare inspelningar med någon väl vald storhet, kanske Sjostakovitj, som har ”bara” en CD här, se nedan.

Som god tvåa rankar vi 50-CD-boxen ”The Decca Sound”, med ett väldigt bra urval, artistiskt högstående prestationer och Deccas högst egna, speciella ljudideal, med mer minimalistiska inspelningar med färre mikrofoner och dynamiken i högsätet.

På CD nr 19 hittar vi Sjostakovitjs 5:e symfoni tillsammans med den 9:e och med Haitink som dirigent. På DG-boxen återfinns 5:an tillsammans med Cellokonsert nr 2 och Rostropovich som dirigent (och solist).

Speltiderna talar sitt tydliga språk, där det inledande Moderatot på DG-upptagningen klockar in på 15:34 dras det ut till 18:04 hos Decca, med allt vad det innebär. Båda upptagningarna är förstklassiga, men visst föredrar vi inlevelsen och tempit med den ryska styrningen av den amerikanska orkestern på DG-upptagningen.

Komplettera med fördel Decca-boxen med Sibelius och Grieg.

Något av en outsiderfavorit blir ändå också den minst lika välfyllda och prisvärda ”Philips Classics – The Stereo Years”, med inspelningar från 50-, 60- och 70-talen, även om den inte presenterar ett lika fullödigt grepp, utan i minst lika hög utsträckning berättar om Philips-etikettens historia och dess artister.

Lite kul är det att jämföra Vivaldis årsider från Philips-boxen med den stora DG-boxen, där den senare är stramare, rappare och överlag distinktare; den förra med en betydligt varmare mer ombonad ljudskrud och ett mer långsamt, till synes eftertänksamt musicerande.

35-CD-boxen ”Dutoit Montréal” från Decca är ett annat sätt att tackla uppgiften, med inte bara en och samma dirigent utan också stad och orkester! Det ger inte alls samma bredd och här föreligger ett visst fokus på franska tonsättare, även om exempelvis Holsts Planeterna också finns med, som vid en jämförelse med den stora DG-boxen låter betydligt märg- och hotfullare med hela paletten av uttryck i den också mycket tysta, digitala inspelningen. Helt ensam däremot, i DG-boxen samsas planeterna med Elgars Enigma.

Om man skaffar båda ”Living Stereo”-boxarna från RCA:s Red Seal kommer man upp i smått hisnande 120 CD, som likväl inte ger någon riktigt vettig konstmusikalisk överblick. Lätt rörigt är det också utan någon riktigt röd tråd. Nej, de båda RCA-lådorna speglar mer skivbolaget och dess stora artister men framför allt inspelningstekniken i stereoålderns linda på 50-talet, med fortsättning in i 60-talet.

Saint-Saëns 3:e symfoni finns i såväl den stora DG-lådan som Living Stereo-boxen, hos DG är det Chicagos symfoniorkester under ledning av Daniel Barenboim med Gaston Litaize på orgel i en inspelning från 1976. Hos RCA är det Munch som leder Boston-symfonikerna med Berj Zamkochian på orgel i en riktigt tidig inspelning från 1956. På RCA-utgåvan handlar det om två original-LP:n på en CD och på DG-skivan har Saint-Saëns kopplats med César Franck, vilket ger båda skivorna speltider över 70 minuter.

DG-versionen känns lättare i handlaget och mer eftertänksam, RCA fetare, rundare utan riktigt samma strikta sammanhållning men här är det verkligen en smaksak vilken man väljer, även om DG-upptagningen också är lite tystare.

För ljudjämförelse med volym 2 av RCA-boxen, väljer vi utdrag från Tjajkovskijs Nötknäpparen, som finns i båda, hos DG under ledning av Von Karajan och Berlinfilharmonikerna 1967, kopplad med 6:e symfonin Pathéque och en total speltid på 67:25. Hos RCA är det Fritz Reiner som leder Chicagos symfoniorkester i en upptagning från 1959 över dryga 40 minuters speltid.

Speltiden må tala för DG-upptagningen men allt annat för RCA! Vissa partier låter på gränsen till skrikiga i Karajans upptagning, som överlag är ljusare och gällare; Reiners på motsvarande sätt varmare, fylligare men också organiskt livfullare. Högre brusnivå hos DG, dessutom.

RCA-boxarna är mer för entusiasten och kännaren som vet vad hen vill ha, och ska man välja en, ta då den första av dem, som också ger mer valuta för pengarna vad gäller speltid.

 

Sist men inte minst har vi den här genomgångens mest speciella eller specifika boxar. På ”111 – The Piano” säger titeln egentligen allt och här handlar det enbart om solopiano och orgel och den här lådan kompletterar vilken som helst av de ovan nämnda.

Hos DG:s arkivetikett är målsättningen att musiken spelas med på tiden typiska instrument, med allt vad det innebär, och inspelningarna varierar i ålder från sent 1940- till 2010-tal på hela 55 CD.

Den 51 CD starka ”The Mono Era” kommer också från DG och även här säger ju titeln allt, med uteslutande gamla men likväl högklassiga monoinspelningar. En härlig låda med 17 inspelningar som faktiskt gör sin debut på CD, men det är ju inget för den som räds lite bandbrus…

Visst kan man tycka att det saknas en hel del i alla boxarna, i synnerhet av moderna klassiker. Ta Sjostakovitjs Leningradsymfoni, Prokofjevs femte och Vaughan Williams Londonsymfoni, Honeggers Pacific 231 och en hel del annat. Börjar man lyssna och finner någon tonsättare eller specifikt verk extra intressant, kan man alltid hitta annat i samma stil.

Det är bara att gräva vidare, vilket även vi kommer göra, men med andra utgångspunkter än här, då vi framför allt valt att utgå från några olika, stora skivbolags kataloger.

Annons:

The History of Classical Music on 100 CD, från DG
The History of Classical Music on 100 CD, från DG
The Decca Sound – 50-CD Box Set. DECCA/UNIVERSAL
Decca Sound – Dutoit/Montréal, 35 CD DECCA/UNIVERSAL
Early Music Studio of Deutshe Grammophon 1947–2013, 55 CD-box DG/UNIVERSAL
Philips Classics – The Stereo Years, 50 CD DECCA/UNIVERSAL
The Mono Era 1948–1958, 51 CD från Deutsche Grammophon/UNIVERSAL

Annons:

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår